torsdag 31 maj 2012

Sluta skuldbelägga feminister, börja prata feminism

Jag läser bloggar och krönikor om feminism och blir så ledsen när de ofta handlar om (kvinnliga) feminister. När ansvaret för att förändra världsomspännande strukturer läggs på en enskild individ.
För feministrollen är bara en många roller som en kvinna kan göra fel.

Icke-feministen:
Vi gör fel om vi inte är medvetna om strukturer som mäns överordning, eller hur vi hela tiden gör kvinnlighet osv. Är vi inte medvetna så för vi ju helt oproblematiskt vidare all skit till våra barn, våra vänner, oss själva osv.

Den dåliga feministen:
Vi gör fel om vi är medvetna om normerna, men ändå följer dem. Om jag som feminist vikthetsar, vill vara sexig, behaga osv. För jag vet ju att det är en roll som dessa strukturer möjliggjort för mig att spela. Roller som förvisso bekräftar mig som normal, som kvinnlig - men som jag inte vill ställa upp på. För jag vill ha frihet - jag vill inte att min och andra kvinnors självbild ska vara beroende av om vi passar in i en jävligt trång mall. Jag vill att alla ska må bra - att jag ska må bra.
Men vi är alla inlärda detta beteende, dessa roller. Och för att inte känna oss obekväma är det lättast att helt enkelt följa normerna, trots en medvetenhet om att de suger.

Elitfeministen:
Vi gör fel om vi bryter mot normerna, då är vi avvikande, elitfeminister, rabiata, pk osv. Då har vi tagit i för mycket. Tar plats, tar uppmärksamhet. Då är helt plötsligt inte feminismen för alla - utan bara för de som är annorlunda, då kan vi kalla "deras" projekt för något elitistiskt och konstigt. Något för "den typen av människor".

Överallt finns detta skuldbeläggande, denna oförmåga att prata om problem på en strukturell nivå, denna uppfattning om att man måste leva som man lär för att vara trovärdig. Men man behöver inte leva som man lär, det är att begära väldigt mycket. Man kan tycka att en norm suger, och ändå följa den.

Vi måste sluta prata om feminister, och prata mer feminism.

onsdag 30 maj 2012

Bäst just nu!


Att Oskar är så jädra gosig och vill kramas hela tiden!

Kanske man väntar ett slag ändå

I går när jag bestämt mig för att skriva "en" i stället för "man" så började jag verkligen tänka på hur jag skriver och pratar. Och jag skriver "man" heeeela tiden, och jag säger "man" heeeela tiden. Att försöka skriva "en" kändes helt fel, och jag fick hela tiden stoppa mig själv för att omformulera.
Det här är så klart inte ett argument för att "en" är ett dåligt ord, det skulle bli lika naturligt som "man" om jag bara orkade träna och träna. Men det orkar jag inte. Jag väljer bänken, där jag lugnt kan sitta och vänta på att ordet sprids så pass att det planterar sig som helt naturligt i mitt ordförråd.

MVH
Latmasken

tisdag 29 maj 2012

Kanske dags att en anammar utvecklingen

Ni är många som skriver "en" i stället för "man", vilket är skitbra!
Jag vill inte vara en bakåtsträvare, utan har försökt lära om mig i det tysta men hittills har jag fortsatt skriva "man" för att jag annars tappat mitt flyt.
Men nu har det hänt något!
Jag ser dessa "en" överallt! (Beror så klart på i vilka forum jag rör mig.) Och effekten har blivit att jag nu reagerar och fastnar vid ett "man" i en text, i stället för det omvända.
Så, kanske är det dags att ta steget snart även för mig.

Ska bara tjuvträna lite mer först!

Förresten, av ren nyfiknhet; hur gör ni när ni snackar? Är ni lika konsekventa i användandet av "en" då? Vad får ni för reaktioner?

måndag 28 maj 2012

Med barnasinnet (och barnautseendet) intakt

När det ringer på dörren och jag öppnar tänker jag ofta att personen där ute ska fråga om mina föräldrar är hemma; jag är snart 30 men har liksom inte fattat att jag faktiskt är vuxen. Och i går när jag gick ut från vårt radhus (!) med min unge på armen (!) kom en liten grannunge fram och ställde sig och tittade på mig "Du är liten!" sa hon konstaterande.
Jag kände mig typ avslöjad. Som en unge som leker mamma, pappa, barn.

söndag 27 maj 2012

Har firat mors dag i sandlådan...

Med det här lilla charmtrollet!

Som har käkat sand.

Tränat på att stå!

Och gungat.

Åh, vad jag längtar tills jag får vara ledig och hänga med Oskar om dagarna. Är sjukt stressad över allt jag ska hinna den här veckan och nästa. Men sen, om jag bara klarar det, så är det över! (Och iofs dags för sommarjobb, men men...)

fredag 25 maj 2012

Vilket år! Vilket barn!!


I dag fyllde Oskar ett år!!! (Eller ja, i går eftersom att klockan är så mycket nu...)
Vilket år! Vilket barn!! Känner mig helt upprymd och blödig när jag tänker på det.

torsdag 17 maj 2012

Himla spännande!

Måste bara berätta att min b-uppsats i genusvetenskap, som jag håller på med just nu, handlar om ett så himla spännande ämne!!!

Den handlar om förlossningar kopplat till klass - om kvinnors förutsättningar att föda enligt rådande normer.

fredag 11 maj 2012

Inte alla kön som kan göra karriär på att vara "skön"

Guuuuu, jag är så leds på alla "sköna" snubbar som ges utrymme för att vara "charmigt" fumliga och oförberedda och schöööna i tv, på radio och fan ÖVERALLT. "Manliga", men med distans så de kan liksom höhöhö, fatta att de är grisiga och alltså avväpna eventuell kritik innan den kommer för de veeet ju.

tisdag 8 maj 2012

Min bästa video



Inte för att den är roligt eller gullig eller allt det där, utan för att den köper mig tid! Oskar har stått i sin säng och snackat glatt med tvillingarna medan jag har hunnit sy ett par tajts! Gick hur bra som helst, förutom en liten paus varannan minut för att starta om filmen...

Förlossningsvårdens övergrepp

Snart har det gått ett år sedan Oskar föddes, och det är först nu som jag börjar förstå vad det var jag egentligen var med om.
De senaste dagarna har jag tänkt jättemycket på allt som hände efteråt, då han hade kommit ut och förlossningen "skulle vara över" - för det är den ju i förlossningsberättelsernas dramaturgi. När bebisen kommer ut läggs hen på mammans bröst och sedan är heterofamiljen lycklig, dricker te och äter mackor som bärs in på en bricka med svenska flaggan.
Men den var inte över för mig, en av de värsta delarna hade inte ens börjat.

Jag hade en väldigt besvärlig utdrivningsfas. Tänker inte skriva om förlossningen igen, men vill ni läsa så kan ni kolla här.
Efteråt skulle jag sys. Och det är den händelsen som jag nu håller på att bearbeta - ett år senare.

Efter en väldigt jobbig förlossning kände jag mig som ett vidöppet, ömmande och svidande sår. För att över huvud taget kunna undersöka mig var barnmorskan tvungen att bedöva (att bedövningen gjorde SVINONT är en annan historia). Jag hade gått sönder en hel del. En läkare kallades in, hon visade ingen som helst empati eller förståelse för hur jobbig jag tyckte att situationen var, jag fick intrycket av att hon bara ville "göra sitt jobb" och dra vidare. Jag kände mig som en besvärlig patient. Sjåpig. Som att det var någonting jag liksom borde klara av - att få fingrar uppstuckna i slida och anus fast min kropp bokstavligen var helt trasig.
En överläkare tillkallades, han gav mig två alternativ; antingen skulle jag tas till operation för att sövas och sys ihop, eller så skulle de sy på plats. Jag valde det första alternativet, jag sa att jag inte klarade av mer smärta. Jag var så utmattad, kände mig så ömklig. Bara grät och sa "nej, jag orkar inte mer, rör mig inget mer nu".

Men alternativen fanns inte på riktigt. När jag "valde fel" så började överläkaren att övertala mig att ändå sys på plats. Det "skulle ta så lång tid" på operation, jag skulle "inte få vara med mitt barn" osv. Till slut förstod jag att jag egentligen inte alls hade några alternativ, och när han sa "vi syr ett stygn och ser hur det känns" så gav jag upp. Jag som trodde att jag äntligen hade kommit till slutet på en accelererande smärtspiral blev snart varse att den värsta smärtan skulle börja igen.

I över en timme sydde de mig.
En jävla timme.
Det gjorde så obeskrivligt ont och jag andades så mycket lustgas den timmen att jag tappade känseln i mina ben.

När jag tänker tillbaka på händelsen är det som en hallucination, som en skräckfilm. Jag vet att jag låg i ett rum på förlossningen med benen i gynläge, men det är inte så jag minns det. Jag minns bara ord, hur de vill ta av mig lustgasen, hur jag kämpar för mitt liv, hur jag resignerar och låter dem tortera mig. För det var så jag upplevde det.

Aldrig någonsin har jag befunnit mig i en så utsatt position tidigare, varken fysiskt eller psykiskt. Att då inte bli lyssnad på, att inte bli bemött med respekt det är ingenting annat än ett övergrepp.

Allt det här får mig att fundera på hur de där läkarna egentligen ser på födande kvinnor? Är det en kropp som föder, går sönder och ska lagas? Eller är det en människa som man ska vårda och hjälpa?

Att man ser förlossningssmärta som någonting positivt som hjälper dig närmare ditt barn kan man vara kritisk till men ändå förstå motivet bakom; barnet ska ut, bättre att kämpa med i stället för emot. Men när barnet redan är ute - hur motiverar man då att plåga kvinnan? Det skulle jag gärna vilja veta.

torsdag 3 maj 2012

Nya glada kläder!

Jag har sytt en skitgullig tröja till Oskar. Älskar det blommiga tyget från Gekko, men vill inte använda upp det. Kom då på den smarta idén att göra applikationer! Jag blev sjukt nöjd med blomman på tröjan, men tyvärr så lyckades jag sabba halslinningen så jag fick sy dit en ful lapp för att dölja mitt misstag.
Kläderna är i storlek 80 och sitter lite väl löst på Oskar än så länge. Men många av sina kläder i strl 74 har han redan vuxit ur, så det är lika bra att satsa på 80 tänker jag. Att de är lite stora kan vara för att det är Meedom-mönster också, jag har läst att de är lite stora i storleken. Men det är väl bara bra, så kan han ha dem ett litet tag...

Kreativ kortslutning

På måndag börjar jag skriva b-uppsats på allvar, samtidigt börjar jag en kurs som jag inte hann gå färdigt förra året då Oskar föddes. Jag ska alltså läsa dubbelt i fem veckor och det kommer säkert att gå bra, men jag har redan hunnit tänka så mycket på hur sjukt stressigt det kommer bli att jag är helt slutkörd innan jag ens hunnit börja.
Den här tröttheten tar sitt uttryck i form av kreativ kortslutning, oförmåga att strukturera mina tankar, stora svårigheter att ta in ny information, en obeskrivlig längtan efter ostbollar och en kväll i soffan, samt en uppkäftig röst inom mig som "vägrar skriva nåt himla PM, för jag ooooorkar iiiiiiiinte!"
Åh, orka mucka med sig själv.

tisdag 1 maj 2012

Första maj - då & nu

Under förra årets demo skvalpade Oskar omkring i min ASSTORA mage.


I år hade jag sytt en röd scarf dagen till ära och Oskar var med och sjöng och iakttog alla fanor, flaggor och banderoller - här tillsammans med mormor.


Måste säga att han är sjukt mycket trevligare att bära omkring på utanför kroppen.

Leopard kid

Denna fräna kreation är senaste tillskottet i Oskars garderob.

Taggad och allt!