Gästinlägg: Oskar

Hej, Oskar här igen, tycker det har varit lite dött här på bloggen på senaste så nu är det dags att styra upp.

Gammal bild på mig, alltså typ ett par veckor
vilket är ganska gammalt eftersom jag inte ens
har funnits i femtio veckor (utanför magen alltså!).

Mina föräldrar har inte fattat att om de låter mig ha en sak, typ en mobil eller whatever, en gång så kommer jag alltid att vilja ha den. De tror att de kan lura mig - att de kan få mig att glömma att jag fick leka med den för en vecka sedan. De tror typ att jag har dåligt minne. Jag har bäst minne, och bäst gråt så jag bara gråter och gråter tills jag får som jag vill.
Pappa och mamma är lite oroliga att jag ska hålla på likadant sen när jag börjar förskola, bara gråta och gråta så fort jag inte får som jag vill. Och ja, det lär jag ju göra - det funkar ju hehe.

En annan sak jag börjat med nu är att bitas. Jag tar tag skithårt i mammas hår så att hon inte kan göra någonting sedan visar jag sockerbitarna och pressar mitt face mot hennes kind tills jag får ett rejält tag. Hon bara "nej, inte bitas, bara pussas", jag vill inte ens pussas, vad snackar hon om?

Men jag gillar att gosa, när jag själv är på humör. När jag ska sova till exempel så räcker det inte med att ligga bredvid mamma och pappa, jag vill ligga på dem. Om mamma lägger mig till exempel så lägger jag min kind mot hennes kind, alltså med hela min kroppstyngd, sen ligger vi så tills jag somnar och mamma vågar inte flytta mig för hon tycker det tar såååå himla lång tid för mig att somna så hon är rädd för att väcka mig. Men sen när hon nästan har nackspärr och är helt blöt av dregel då flyttar hon mig till slut och då vaknar jag och gråter och så måste vi börja om igen.
Fattar inte varför mamma tycker det är så himla tråkigt att ligga med mig i sängen, har hon bättre saker att göra eller vad? Och om hon ska göra nåt som är roligare så vill ju jag vara med!

Efterlyses: Bättre debattklimat

På senaste tiden har jag funderat både en och två gånger innan jag publicerat ett inlägg här, jag har haft en dålig känsla som jag inte riktigt kunnat sätta fingret på – förrän nu.
Anledningen till att jag tvekar är att jag, precis som alla andra människor, vill vara omtyckt. Jag delar gärna med mig av mina tankar, val och åsikter - och jag debatterar gärna sakfrågor MEN när jag läser i kommentarsfälten på diverse bloggar så är det ofta väldigt lite debatt om sakfrågan och i stället många pikar i stil med "Jag gillar inte heller xxx (namn på bloggare)", eller "Alla som gör xxx (någonting på ett visst sätt) är dumma i huvudet".

Låt mig presentera min teori om varför det ser ut så här:
Det finns så sjuuuukt många pekpinnar överallt i samhället (som bloggar så klart är en del av), så att göra ett val är på ett vis att känna sig ständigt ifrågasatt. Skriver då någon om hur hen gör i en specifik situation så tolkas det som att ytterligare någon ifrågasätter JUST MIG. Så verkar det i alla fall som att många reagerar när man läser i kommentarsfälten på flera bloggar.

Många verkar helt ha tappat förmågan att se på en fråga i ett större perspektiv, att kunna ta ett steg tillbaka och förstå att när en bloggare delar med sig av sitt liv/sina åsikter så är det förmodligen inte ett personligt angrepp mot JUST MIG. Många som verkar reagera på det sättet går just till personangrepp och skriver dömande saker om en specifik person eller om personer som gör på ett visst sätt.

– När jag bloggar är min avsikt aldrig att skuldbelägga eller såra någon enskild individ - men jag vill gärna dela med mig av mina tankar och debattera viktiga frågor. Och när jag gör det vill jag inte läsa att jag är dum i huvudet, för då blir jag ju svinledsen.
– När jag delar med mig av mina tankar, val och åsikter så betyder det inte att jag tycker att alla som inte tänker/gör/tycker som jag är dumma i huvudet. Självklart gör jag en slags värdering bara genom att göra mitt val (jag tycker ju att det är det bästa alternativet) - och sedan dela med mig av det. Men hur ska man kunna blogga om man inte ens får skriva om sig själv?

Det krävs mod att ta ställning, det krävs mod att uttrycka sina åsikter och sina val. Och visar man det modet så förtjänar man att bemötas med respekt. Förutsatt att man själv bemöter sina läsare med samma respekt.

Det finns puckon, och så finns det PUCKON

På vår lokaltidnings hemsida finns en kort artikel om en kvinna som ringde polisen i går natt för att hon var förföljd av två män. Polisen hittade kvinnan, så ingenting mer hände, men det som diskuteras i kommentarsfältet är hur JOBBIGT OSKYLDIGA MÄN HAR DET SOM MÅSTE GÅ OMVÄGAR FÖR ATT INTE SKRÄMMA UPP KVINNOR. Tror ni mig inte? Nej, jag trodde fan inte heller mina ögon. Läs själva:

"Då jag är ute och promenerar, händer det att jag uppmärksammar kvinnor som blir oroliga då vi möts eller i synnerhet då jag hinner ifatt på grund av att jag går raskt. Allt för ofta kommer jag på mig med att ta omvägar för att slippa se deras nervösa beteende. Det gör mig både ledsen och förargad att jag som oskyldig ska behöva anpassa mig på grund av deras fördomar!  Statistiskt är det gubben de har därhemma de har anledning vara rädd för i alla våldssammanhang. "Mannen i busken" är tack och lov mycket ovanlig, men förekomsten av en endaste är naturligtvis en för mycket."

Ibland önskar jag att jag inte hade råkat se saker, det här är en sådan gång. Jag blir så jävla förbannad så jag vet fan inte vad jag ska göra av mig själv. Seriöst liksom. SERIÖST!

Jag skulle gissa på att det finns cirka noll kvinnor som skulle skriva under på att det största problemet med överfallsvåldtäkter är hur begränsande de är för MÄNNENS rörelsefrihet. Men det är ju jag.
Och don't get me started på det här med "kvinnors fördomar".

Nä, nu får det fan hända nåt kul

Okej, börjar få damp vilket nog är beviset på att jag börjar bli frisk på riktigt.
Är så sjukt leds på att vara hemma, känns som vi varit instängda i det här huset i flera år. Känner mig som det här psykoparet i den här svenska filmen där ett par vill bli inmurade i sitt radhus.

I morse öppnade jag ytterdörren iklädd svarta mjukisar, svart tröja och med typ sex soppåsar i handen. Jag kisade ovant i ljuset och stirrade rakt på en granne. "Hej!" sa jag, lite käckt oberört och noterade att vår väg fram till dörren var den enda på hela gården som inte var skottad. I den blöta snön fanns våra smygspår fram och tillbaka till brevlådan, inget mer. Kände mig som en kidnappad som hållits fången i evigheter.
Och ja, det var väl i onsdags jag var ute senast så promenaden till affären i dag kändes även den en smula skakig. Hur uppför man sig egentligen i den här civilisationen? Kan kassören se på mig att jag är helt galen?

Sa du downshifta?

Haha, är det bara jag som aldrig hört ordet downshifta förut? (Läs gärna vad Clara & Katta skiver om begreppet.)

Tänker på Beverly Skeggs som jag läser nu, läs gärna – hon är knivskarp!

Som alltid är det win win för medelklassen, det vi gör är alltid det rätta. Vill vi ha en sketen etta mitt på den mest förorenade gatan i Sverige så är det det mest eftersträvansvärda. Vill vi vara shabby chic och bo på landet så är det det mest eftersträvansvärda.
Görs detta av någon med mindre ekonomiskt och/eller kulturellt kapital så är det fail.
Man kan inte vara shabby chic om man redan "är" shabby.

Mina svar + 11 frågor till dig!

Frågelistan som cirkulerar har också nått mig, först ut är Livets frågor:

1. Har du lätt för att få nya vänner?
Japp!

2. Om du har barn, har du något genomtänkt plan för hur du ska uppfostra dina barn?
Nepp! Hehe, eller jo jag har en massa tankar om hur jag vill uppfostra vårt barn. Främst vill jag ge honom bra självkänsla, ödmjukhet, empati och en stark tro på sig själv. Samt en massa, massa, massa kärlek. Och också vetskapen att det är okej att göra fel, för det gör alla. 

3. Har du gjort något som än idag får dig att vilja gömma dig bakom en skämskudde size BigBoy? Om du vågar får du gärna berätta.
Herregud, hur mycket som helst. Men jag kommer inte på någon lagom jobbig anekdot, och de sakerna jag tänker på vill jag inte berätta om.

4.  Vilken bok från barndomen minns du bäst?
Momo eller kampen om tiden, Mio min Mio.

5. Vad var du rädd för som barn?
Att sova borta.

6. Vad tycker du egentligen om Håkan Hellström?
Jag hatade honom när han kom, men då var jag tonåring och han passade inte direkt in i min rockeridentitet. Nu bryr jag mig inte, han har säkert en massa bra låtar.

7. Nämn en film du sett mer än 2 gånger.
Början på ganska många filmer eftersom jag är helt senil och glömmer vad en film handlar om så fort den är slut, sen föreslår jag den igen efter ett par veckor.

8. Hur många bh:ar har du?
En! Jag har slängt mina skabbiga amningsbehåar och mina gamla satt inte särskilt bra längre så de åkte också i soporna. Och jag har fasen roligare saker än underkläder att lägga mina pengar på, så just nu har jag bara en (snart väldigt skabbig).

9. Vilken kaka är godast i hela världen?
Nån med choklad.

10.Vad gör du helst en helt oplanerad lördag?
Syr!

11. Om du bara fick lyssna på en grupp/artist i hela ditt liv, vad skulle du lyssna på då.
Lätt, THÅSTRÖM! 

Susanna har också utmanat mig:

1. Vad skulle du vilja göra men vågar inte?
Oj, svårt! Kanske engagera mig svinmycket i någon politisk fråga, vilket jag inte har vågat göra eftersom att jag har velat vara anställningsbar inom mediebranschen. Men nu bryr jag mig inte om det längre, att vara anställningsbar alltså, så det kanske är dags att börja förändra världen i stället :) Å andra sidan kräver ju engagemang en massa... engagemang, och jag vet inte om jag har orken. Plus att man får ta så mycket skit när man tar ställning och sticker ut hakan, så jag vet inte om jag skulle palla.
Ja, ni hör - en massa ursäkter, svaret kanske skulle passat bättre till frågan "Vad skulle du vilja göra, men orkar inte?"

2. När ingen ser, vad gör du då?
Petar mig i näsan.

3. En hel dag helt ensam utan krav, vad skulle du göra av den?
Njuta!!! Nämen jag brukar vara rätt bra på att hitta på egna "krav" på mig själv även när jag är ledig. Så förmodligen skulle jag uträtta en hel massa saker - även om det kanske mest skulle vara roliga saker som att sy, läsa osv.

4. Favoriträtt från barndomen?
Vegetarisk lasagne.

5. Har du någon konstig grej du gör? Själv brukade jag sockra mina popcorn istället för att salta dem när jag var liten.
Nej, jag gör bara helt normala saker. Lovar.

6. Har du någon åsikt som du egentligen skäms lite för att du har?
Har en massa fördomar som jag gärna skulle vara utan. Plus förmodligen en hel massa åsikter som jag inte reflekterat över, men som troligtvis bara är en reflektion av min levnadssituation - jag utgår från mig själv, använder mig själv som måttstock när jag tänker, skriver, tar ställning när långt ifrån alla har samma levnadsförhållanden/förutsättningar som mig. Det är bland annat av den här anledningen som jag älskar kursen som jag läser nu (Makt och kön B) så mycket, den får mig att ifrågasätta ungefär allt som jag tycker.

7. Vad ser du som det största problemet i dagens samhälle?
Oj, jag ser typ problem ÖVERALLT! Men det allra största just nu i Sverige tycker jag är att vi har en blå regering som förstör allt den kommer åt.

8. Hen, bra eller anus?
Hehe, bra!

9. Demonstrerar du på första maj?
Japp!

10. Samlar du på något och i.s.f. vad?
Det skulle väl vara tyger i så fall.

11. Retro eller nyproduktion?
Älskar alla fina saker!

Jag skickar inte vidare frågor till några speciella bloggare, de flesta har ju redan svarat på frågor både en och två gånger, i stället får alla som känner sig manade jättegärna svara i kommentarsfältet eller i sin egen blogg, så kanske jag upptäcker någon ny blogg i stället (+ får lite film-, musik, och tv-tips, hehe)!

1. Om du har en blogg – hur hanterar du känslan: "Det här ska jag berätta!!" vs. "Varför skulle någon bry sig??"?
2. Vad gör dig argast just nu?
3. Vad gör dig gladast just nu?
4. Bästa musiken?
5. Bästa filmtipset? 
6. Bästa tv-serien?
7. Beskriv dig själv med tre ord.
8. Vad längtar du efter mest just nu?
9. Vilken ålder har hittills varit den bästa och varför?
10. Vad gör en blogg läsvärd?
11. Tre bloggar du följer.

En ny, och jävulskt äcklig, upplevelse

Att ha magsjuka hela familjen samtidigt var en ny, och jävulskt äcklig, upplevelse. Men efter nästan tolv timmars sömn pågår nu ett tvättande och saneringsarbete av rang.
Har jag sagt hur glad jag är över att vi flyttat så att vi nu har två toaletter och en egen tvättmaskin!

Identitetskris

Har en smärre identitetskris: rollen som sjukling går inte ihop med mammarollen. Det funkar inte att ligga på soffan och tycka synd om mig själv längre - ååhhhh!!! - och det gör att det faktiskt är ännu mer synd om mig!

Om jag kunde leva på luft...

... skulle jag läsa så sjuuuukt många intressanta kurser!
... lära mig allt jag kom över om sömnad!

Åh, varför måste man ha pengar för?

Pyjamas med blixtlås

Oskar växer så himla fort, de pyjamaser som för några månader sedan satt löst har den senaste tiden smitit åt som små korvskinn. Och det ska ju vara skönt att sova!
På den förra pyjamasen jag sydde satte jag tryckknappar i grenen, men eftersom vi aldrig byter på Oskar på nätterna så kändes det som ett väldigt slöseri på både tid och (dyra) knappar. I stället fick det bli blixtlås.

Det supergulliga uggletyget kommer från JNY design (om jag inte minns fel...). Mönstret är Ottobre.

Tröja med snabb farfarsknäppning + min svintuffa logga!

I helgen har jag sytt så jädra mycket att jag har spänningshuvudvärk. Jag har testat typ alla olika sömmar på min vanliga symaskin och på min overlock, vilket betyder att jag suttit böjd med ögonen några centimeter framför nålarna och trätt om och trätt om och trätt om.
Men jag har sytt en del plagg också, bland annat den här gulliga tröjan:

Jag testade en ny halslinning tack vare en mycket bra tutorial som jag hittade här. Det blev bra förutom att jag råkade slå fast knappen lite väl högt upp.

Jag har också sytt fräcka dekorsömmar med min vanliga symaskin:

En del sömmar blev finare än de andra om man säger så... men medan jag väntar på att min dröm om en riktig täcksömsmaskin slår in så gäller det att vara kreativ.

Men, nu till det tuffaste av allt:
SPANA IN MIN LOGGA!!!

Umeåtips!

Tips till alla som bor i närheten av Umeå, i dag börjar:

Festivalen håller till på Hamnmagasinet och pågår hela helgen!

Gästinlägg: huvudpersonen

Hej, jag heter Oskar. I dag har jag skrikit så mycket att pappa har låtit mig leka med hans gitarr och mamma nu låter mig ha hennes dator. Haha, lurade! Älskar mitt nya skrik – det kan ta mig hur långt som helst.
Varannan kväll brukar mamma lägga mig och varannan pappa. De kvällar som pappa lägger mig somnar jag ganska snabbt, på kanske tio, tjugo minuter högst. Men de kvällar mamma lägger mig så vägrar jag somna, hahaha. I förrgår fick hon hålla på i fyra timmar innan jag gav mig. Undrar hur peppad hon är på läggningen i kväll :)

I kväll är pappa på nån politisk studiecirkel så jag och mamma håller på och busar för oss själva. Även fast hon är ganska rolig att leka med så är hon ändå dum, för hon har satt på sig en himla mössa, jag som älskar att dra i hennes hår!

Så, fixat!

Nu har jag ätit min gröt, fått leka med mammas mobil och lekt "Vad är det?" fyrtiotvå gånger över hela nedervåningen. Min favoritgrej att peka på och säga "Vadd ä de?" är ett skitfult nyckelskåp som de som bodde här förut har lämnat kvar. För mamma säger alltid "men åh, varför gillar du det här fula nyckelskåpet så mycket?" haha, hon tror typ att jag inte har nån smak.

Hej då, det var kul att skriva ett gästinlägg. Nu ska mamma få underhålla mig ett tag till och sedan ska jag leva fan i sängen tills mamma får damp. Vi hörs!

Radiodebut

Din morsa har just gjort radiodebut!
Sjukt nervöst innan, men ganska härligt efteråt.
Hoppas att någon landstingspolitiker lyssnade och bryr sig.

Apropå ingenting

Funderar på att börja använda sökorden som folk använt när de kommit in på min blogg som inläggsrubriker. Kan bli intressant! Eller vad sägs om exempelvis:

Slyna + Umeå
Hur ser en trisslott ut?
Inleda en konversation
Medfödda skillnader
Kebabnekajse

Uppföljande tankar + en liten dystopi

Måste samla upp lite tankar efter det förra inlägget:

Susanna skriver om sin förlossning här, om hur hon vågade föda vaginalt för att hon blev beviljad ett snitt. Om hur viktig tryggheten är för kvinnan som ska föda.
Fifi kommenterade mitt förra inlägg så här: "Om inte "naturliga" förlossningar romantiserades så hade jag nog haft lättare att bearbeta min egen förlossning. Jag kände så mycket skam och skuld lång tid efteråt pga att jag under den bad om att bli sövd och snittad för att jag inte orkade mer. Trots att jag hade lustgas och epidural. Jag kände mig som en dålig föderska helt enkelt, att jag hade gjort dåligt ifrån mig, som om en måste vara duktig när en föder barn..."

Och det är ju det här det handlar om! Jag skriver inte för att skuldbelägga någon enskild kvinna som vill föda utan smärtlindring. Lider man inte av förlossningsskräck, får man stöd och omsorg och känner sig så pass trygg att man kan gå iland med det så kör på om det är vad du vill!! Det som stör mig är att det värderas högre.
Jag skriver för att det finns kvinnor som är rädda för att föda. Som inte känner sig trygga. Som straffar sig själva dubbelt för att de är dåliga föderskor som inte klarar sig utan bedövning. Som kanske tolkar "Slappna av, andas och bara följ med kroppen" mer som ett hån än som pepp.
Jag skriver så att politikerna ska förstå att det behövs resurser till förlossningsvården så att alla födande kvinnor får det stöd och den omvårdnad de behöver för att känna sig trygga under hela förlossningen, hur den än ser ut.

Desdemona kommenterade mitt förra inlägg och efterlyser ytterligare en aspekt i debatten: "Vad som helt saknas i diskussionen tycker jag är det faktum att det finns ett ofött barn som påverkas av allt vad mamman får i sig. Just därför är en förlossning inte som en blindtarmsoperation och just därför ställs det obeskrivligt mycket högre krav på forskning, kunskap och restriktivitet när det gäller smärtlindring vid förlossningar."

Jag är ingen läkare så jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om riskerna med den smärtlindring som redan erbjuds. Men jag vill självklart inte utsätta mitt eget barn, eller någon annans för fara! Det är inte min mening med denna debatt. I stället undrar jag: varför forskas det inte mer? Fixa bättre smärtlindring som är garanterat ofarlig för barnet för bövelen!
Eller är det kanske helt omöjligt? Är det bara jag som är konspiratorisk när jag tycker att allt hänger ihop: synen på förlossningar som något som kvinnor alltid har klarat - och nu ska klara trots allt mindre personal på förlossningsavdelningarna.
Romantiserandet av "naturliga" förlossningar som belönar den kvinna som inte behöver hjälp, och skuldbelägger den som behöver. Den bristfälliga smärtlindringen.
Jag menar att den rådande åsikten från alla möjliga håll och kanter är: Kvinnor ska klara att föda barn för det har de alltid gjort!

Men vad händer då med oss som inte klarar det? Vad händer med oss som är vettskrämda och inte kan/vågar hantera smärtan? Ska vi kanske låta bli att skaffa barn?

Låt mig måla upp min dystopi:
Snart kommer förlossningar att vara en klassfråga. Några hyr in doulor, föder barn i hemmaliknande miljö med tända ljus, en ständigt närvarande barnmorska och en barnläkare med all tid i världen. Där finns möjligheter att under trygg handledning testa såväl olika andningsmetoder som förlossningspositioner. Några kanske ändå vill ha snitt och halar då upp de pengar som behövs för att få sin vilja igenom.
Och resten: de ligger på överfulla förlossningsavdelningar med barnmorskor som springer ut och in mellan rummen och känner sig utlämnade. Någon möjlighet till snitt har de inte heller för det tycker landstinget är en oprioriterad fråga; hallå, barnen kommer ju ändå ut!

Problematiskt med individuella förlossningsbrev

Jag läser Lisa Magnussons inlägg om romantiserandet av naturliga förlossningar, och blir glad. För jag har tänkt skriva om det så många gånger men aldrig orkat för att jag inte vill trampa på någons tår.

Så här tänker jag:
Graviditeten, och förlossningen i synnerhet, har precis som allting annat i vårt samhälle blivit en individfråga. På samma sätt som det är du som ska fixa din självkänsla, fixa din karriär, fixa din drömbostad, välja din sjukvård, dina barns förskola, ditt äldreboende osv. så är det också du som ska välja hur du ska föda ditt barn.
Vi lever i ett individualistiskt samhälle där man utgår från att alla har samma möjligheter att göra fria val.

I god tid innan det är dags för dig att föda förväntas du skriva ditt förlossningsbrev, en slags plan för hur du tänker dig att förlossningen ska gå till.
Eftersom jag aldrig fött barn tidigare så baserades min plan inte på erfarenheter, jag hade ju ingen aning om vad som väntade. När jag skulle göra min förlossningsplan fick jag i stället basera den på den kunskap som finns att få: andras historier, internet, böcker, tv-serier, andningskurser, gravidtidningar, vårdguiden osv. Jag slukade all information jag kom över och bilden jag fick från många ställen var att det i praktiken bara var att andas ut sin unge.
För precis som Lisa skriver så är det högstatus att föda "naturligt", och efter att ha läst mig blind på olika forum, bloggar, sett dvd-filmer och läst böcker så började till och med jag tro att det nog gick att föda utan smärtlindring - bara jag var nog bra på att andas rätt.
Och det är här jag ser faran!
Inte nog med att vi kvinnor ska föda barnen, vi ska också bestämma själva hur vi ska föda barnen - för det ska vi veta? 

Och i alla dessa "hjälp"böcker ligger en illa dold underton som säger ungefär "den här metoden fungerar super – men bara om du gör rätt och lyckas behålla lugnet. Du måste tro att det ska fungera. Du måste lita på din egen kropp."
Med andra ord: drabbas jag av panik är det mitt fel att andningen inte funkar. Har jag svinont så är det jag som inte andas rätt.

Jag tror att många kvinnor skulle må bättre om man slutade romantisera "naturliga" förlossningar, slutade se det som någon slags heroisk insats att klämma ut en unge utan att "behöva hjälp".
Och förutom att smärtlindringen ska kunna användas hejdlöst så måste den också förbättras! Hur kommer det sig att vi kommit så långt i forskningen på många håll, men att ett barns födelse fortfarande måste vara förknippat med så mycket smärta?
Jag tycker rent ut sagt att det är skandal att smärtlindringen vid förlossningar är så bristfällig som den faktiskt är.

Även fast jag påverkades av alla olika metoder för att undvika smärtlindring som jag läste om så kom jag ändå fram till att jag ville ha så mycket hjälp som möjligt. I mitt förlossningsbrev stod det därför någonting i stil med: "Hjälp mig, jag litar på er! Jag är öppen för allt!" Fast med lite finare formuleringar.

PS. Upprinnelsen till Lisa Magnussons text är den HELT SINNESSJUKA IDÉN som landstinget Gävleborg genomfört; nämligen att ta bort lustgasen vid förlossningar på grund av dess dåliga inverkan på miljön.
Detta, tillsammans med Västerbottens landstings beslut att begränsa antalet kejsarsnitt av humanitära skäl, är en ganska talande bild av hur man ser på födande kvinnor: Förlossningar är någonting naturligt, som kvinnor gjort i alla tider – så länge kvinnan överlever och barnet kommer ut så räcker det, ingen bryr sig om hur kvinnan mår.
Och vi kvinnor har ju en ganska dålig förhandlingsposition eftersom att barnen kommer ut ändå, även om mammorna spricker, våndas och traumatiseras.
Men vad vi kan göra är att sluta springa politikernas ärenden - sluta romantisera "naturliga" förlossningar och i stället kräva skälig omvårdnad och bättre smärtlindring!

Finaste utsikten!

Ni ba "Fin utsikt, say what? Det är ju bara ett stort gult hus."
Jaa, men det där stora gula huset är förskolan som Oskar ska gå på, för han har fått plats!!!

Förlåt alla smala mammor!

Det var så klart inte min mening att angripa er personligen! Jag uttryckte mig dåligt, och tyvärr gick hela min poäng förlorad.

Med myten om den pinnsmala mamman syftade jag på all reklam, alla artiklar, bilder, forum osv som handlar om hur man snabbt får tillbaka kroppen efter en graviditet. Om hetsen att trots att man burit ett barn i sin mage ändå förväntas se likadan ut som innan.
Jag generaliserade och tillskrev alla "pinnsmala" mammor en kroppsfixering som jag så klart inte har någon aning om för att illustrera mitt eget komplexa förhållningssätt till min kropp.

Vad jag ville säga var helt enkelt: jag tycker att min kropp är grym! Och därför blir jag så arg när jag ändå känner pressen på mig att förändra den.
Och myten om den pinnsmala mamman menar jag ändå finns; den myten  är just bilden av hur kvinnokroppen förväntas se ut - trots graviditeter och förlossningar. Men att en del ser ut så av naturen, och alltså inte "behöver betala något pris" nämnde jag inte. Så förlåt till er! Och grattis också - för det pris jag får betala för att se ut som er, det är det texten skulle handla om.

Jag vill va tjock och lycklig!

Blir så himla trött på mig själv när jag knådar degmagen och känner mig dålig för att den fortfarande är kvar, fast det var tio månader sedan Oskar flyttade ut. Som att det skulle vara något slags naturligt tillstånd att ha smal midja och magrutor.
Blir så himla ledsen när jag kommer på mig själv med att värdera mina bröst genom att tänka att de ser tomma ut. För ja, de är inte som innan - men tomma, som att det skulle vara någonting självklart att ha en fyllig byst.
Blir så himla arg när jag stirrar mig blind på vågens siffror och tänker på hur lat jag är som inte äter mindre och tränar mer, för nu borde jag ju varit tillbaka på startvikt.

Sedan blir jag så jävla förbannad för att det inte räcker med att jag bär en unge i nio och en halv månad, trycker ut honom under traumatiska former och är fysisk och psykiskt skör lång tid efter förlossningen – nu ska jag också känna mig dålig för att det syns på min kropp att jag gått igenom allt detta!

Tänk om vi kunde slå hål på myten om den pinnsmala mamman* och i stället prata om hur kroppen förändras av att bära och föda ett barn. Tänk om kvinnors kroppar inte hela tiden behövde värderas och sexualiseras. Tänk om jag kunde omfamna min nya kropp i stället för att tynga ner den med dåligt samvete för alla kilon jag inte tappar. För min kropp är så himla grym - varför kan jag inte bara få känna att den är just det?

*Och ja, så klart att den pinnsmala mamman finns – men vilket pris betalar hon?