tisdag 8 maj 2012

Förlossningsvårdens övergrepp

Snart har det gått ett år sedan Oskar föddes, och det är först nu som jag börjar förstå vad det var jag egentligen var med om.
De senaste dagarna har jag tänkt jättemycket på allt som hände efteråt, då han hade kommit ut och förlossningen "skulle vara över" - för det är den ju i förlossningsberättelsernas dramaturgi. När bebisen kommer ut läggs hen på mammans bröst och sedan är heterofamiljen lycklig, dricker te och äter mackor som bärs in på en bricka med svenska flaggan.
Men den var inte över för mig, en av de värsta delarna hade inte ens börjat.

Jag hade en väldigt besvärlig utdrivningsfas. Tänker inte skriva om förlossningen igen, men vill ni läsa så kan ni kolla här.
Efteråt skulle jag sys. Och det är den händelsen som jag nu håller på att bearbeta - ett år senare.

Efter en väldigt jobbig förlossning kände jag mig som ett vidöppet, ömmande och svidande sår. För att över huvud taget kunna undersöka mig var barnmorskan tvungen att bedöva (att bedövningen gjorde SVINONT är en annan historia). Jag hade gått sönder en hel del. En läkare kallades in, hon visade ingen som helst empati eller förståelse för hur jobbig jag tyckte att situationen var, jag fick intrycket av att hon bara ville "göra sitt jobb" och dra vidare. Jag kände mig som en besvärlig patient. Sjåpig. Som att det var någonting jag liksom borde klara av - att få fingrar uppstuckna i slida och anus fast min kropp bokstavligen var helt trasig.
En överläkare tillkallades, han gav mig två alternativ; antingen skulle jag tas till operation för att sövas och sys ihop, eller så skulle de sy på plats. Jag valde det första alternativet, jag sa att jag inte klarade av mer smärta. Jag var så utmattad, kände mig så ömklig. Bara grät och sa "nej, jag orkar inte mer, rör mig inget mer nu".

Men alternativen fanns inte på riktigt. När jag "valde fel" så började överläkaren att övertala mig att ändå sys på plats. Det "skulle ta så lång tid" på operation, jag skulle "inte få vara med mitt barn" osv. Till slut förstod jag att jag egentligen inte alls hade några alternativ, och när han sa "vi syr ett stygn och ser hur det känns" så gav jag upp. Jag som trodde att jag äntligen hade kommit till slutet på en accelererande smärtspiral blev snart varse att den värsta smärtan skulle börja igen.

I över en timme sydde de mig.
En jävla timme.
Det gjorde så obeskrivligt ont och jag andades så mycket lustgas den timmen att jag tappade känseln i mina ben.

När jag tänker tillbaka på händelsen är det som en hallucination, som en skräckfilm. Jag vet att jag låg i ett rum på förlossningen med benen i gynläge, men det är inte så jag minns det. Jag minns bara ord, hur de vill ta av mig lustgasen, hur jag kämpar för mitt liv, hur jag resignerar och låter dem tortera mig. För det var så jag upplevde det.

Aldrig någonsin har jag befunnit mig i en så utsatt position tidigare, varken fysiskt eller psykiskt. Att då inte bli lyssnad på, att inte bli bemött med respekt det är ingenting annat än ett övergrepp.

Allt det här får mig att fundera på hur de där läkarna egentligen ser på födande kvinnor? Är det en kropp som föder, går sönder och ska lagas? Eller är det en människa som man ska vårda och hjälpa?

Att man ser förlossningssmärta som någonting positivt som hjälper dig närmare ditt barn kan man vara kritisk till men ändå förstå motivet bakom; barnet ska ut, bättre att kämpa med i stället för emot. Men när barnet redan är ute - hur motiverar man då att plåga kvinnan? Det skulle jag gärna vilja veta.

8 kommentarer:

  1. Usch! jag blir bedrövad och beklämd när jag läser din berättelse. Själv är jag "lyckligt lottad" som fick ett planerat snitt som dessutom gick vansinnigt bra och relativt smärtfritt.

    Det enda jag kan tänka är att man säger "kvinnor har fött barn i alla tider, dagens mammor är så bortskämda, lite får man väl tåla". Men varför ska man tåla en massa onödig smärta bara för att man är en kvinna? En man hade aldrig behövt genomgå detsamma...

    SvaraRadera
  2. Fy fan, det känns som jag ska kräkas när jag läser det här. Urk.

    SvaraRadera
  3. Fy farao! Jag blir helt bestört. Hur kan det få vara såhär!?

    SvaraRadera
  4. Jag förstår dig. Jag blev sydd i över 2h, av en läkare eftersom det var så besvärligt. Det var ingen som sa till mig vad det var som hade gått sönder i mig, jag bara låg där och trodde att jag var helt söndertrasad eftersom det tog sån jävla tid. Vågade inte heller fråga av rädsla för svaret. Jag drog i mig lustgas hela tiden, bedövningen släppte då och då och när jag skrek till frågade läkaren om jag skrek för att det gjorde ont eller för att det var obehagligt. Som om jag sjåpade mig. Det var fruktansvärt och det absolut värsta av hela förlossningen.

    SvaraRadera
  5. Jag tycker det är jätteintressanta frågeställningar du tar upp här, och jag lider verkligen med dig. Vilken fruktansvärt hemsk upplevelse!

    Jag hoppas att du har uppmärksammat ditt sjukhus med denna historia, kanske faktiskt gjort en anmälan? Annars tycker jag att det är på sin plats. Även om det gått ett år så är det ju som du själv skriver, först nu DU kan bearbeta det hela.

    SvaraRadera
  6. Jag har liknande upplevelse. Det tog inte lika lång tid men det var faktiskt en fruktansvärd upplevelse. Här i Umeå. På SÖS var det inte i närheten av samma hänsynslösa efterbehandling.

    Så tråkigt att du behövde vara med om det här. Men viktigt att du tar upp det.

    SvaraRadera