måndag 9 april 2012

Problematiskt med individuella förlossningsbrev

Jag läser Lisa Magnussons inlägg om romantiserandet av naturliga förlossningar, och blir glad. För jag har tänkt skriva om det så många gånger men aldrig orkat för att jag inte vill trampa på någons tår.

Så här tänker jag:
Graviditeten, och förlossningen i synnerhet, har precis som allting annat i vårt samhälle blivit en individfråga. På samma sätt som det är du som ska fixa din självkänsla, fixa din karriär, fixa din drömbostad, välja din sjukvård, dina barns förskola, ditt äldreboende osv. så är det också du som ska välja hur du ska föda ditt barn.
Vi lever i ett individualistiskt samhälle där man utgår från att alla har samma möjligheter att göra fria val.

I god tid innan det är dags för dig att föda förväntas du skriva ditt förlossningsbrev, en slags plan för hur du tänker dig att förlossningen ska gå till.
Eftersom jag aldrig fött barn tidigare så baserades min plan inte på erfarenheter, jag hade ju ingen aning om vad som väntade. När jag skulle göra min förlossningsplan fick jag i stället basera den på den kunskap som finns att få: andras historier, internet, böcker, tv-serier, andningskurser, gravidtidningar, vårdguiden osv. Jag slukade all information jag kom över och bilden jag fick från många ställen var att det i praktiken bara var att andas ut sin unge.
För precis som Lisa skriver så är det högstatus att föda "naturligt", och efter att ha läst mig blind på olika forum, bloggar, sett dvd-filmer och läst böcker så började till och med jag tro att det nog gick att föda utan smärtlindring - bara jag var nog bra på att andas rätt.
Och det är här jag ser faran!
Inte nog med att vi kvinnor ska föda barnen, vi ska också bestämma själva hur vi ska föda barnen - för det ska vi veta? 

Och i alla dessa "hjälp"böcker ligger en illa dold underton som säger ungefär "den här metoden fungerar super – men bara om du gör rätt och lyckas behålla lugnet. Du måste tro att det ska fungera. Du måste lita på din egen kropp."
Med andra ord: drabbas jag av panik är det mitt fel att andningen inte funkar. Har jag svinont så är det jag som inte andas rätt.

Jag tror att många kvinnor skulle må bättre om man slutade romantisera "naturliga" förlossningar, slutade se det som någon slags heroisk insats att klämma ut en unge utan att "behöva hjälp".
Och förutom att smärtlindringen ska kunna användas hejdlöst så måste den också förbättras! Hur kommer det sig att vi kommit så långt i forskningen på många håll, men att ett barns födelse fortfarande måste vara förknippat med så mycket smärta?
Jag tycker rent ut sagt att det är skandal att smärtlindringen vid förlossningar är så bristfällig som den faktiskt är.

Även fast jag påverkades av alla olika metoder för att undvika smärtlindring som jag läste om så kom jag ändå fram till att jag ville ha så mycket hjälp som möjligt. I mitt förlossningsbrev stod det därför någonting i stil med: "Hjälp mig, jag litar på er! Jag är öppen för allt!" Fast med lite finare formuleringar.

PS. Upprinnelsen till Lisa Magnussons text är den HELT SINNESSJUKA IDÉN som landstinget Gävleborg genomfört; nämligen att ta bort lustgasen vid förlossningar på grund av dess dåliga inverkan på miljön.
Detta, tillsammans med Västerbottens landstings beslut att begränsa antalet kejsarsnitt av humanitära skäl, är en ganska talande bild av hur man ser på födande kvinnor: Förlossningar är någonting naturligt, som kvinnor gjort i alla tider – så länge kvinnan överlever och barnet kommer ut så räcker det, ingen bryr sig om hur kvinnan mår.
Och vi kvinnor har ju en ganska dålig förhandlingsposition eftersom att barnen kommer ut ändå, även om mammorna spricker, våndas och traumatiseras.
Men vad vi kan göra är att sluta springa politikernas ärenden - sluta romantisera "naturliga" förlossningar och i stället kräva skälig omvårdnad och bättre smärtlindring!

7 kommentarer:

  1. Sätter den här kommentaren här också (kan inte låta bli, även om jag egentligen skrev den hos Alexmo);

    Jag har fött barn, och vet hur obeskrivligt jävla ont det gör (kan göra) men blir väldigt provocerad av uttalanden som att "smärtlindringen ska kunna användas hejdlöst" och liknande. Vad som helt saknas i diskussionen, i de inlägg du länkade till, tycker jag är det faktum att det finns ett ofött barn som påverkas av allt vad mamman får i sig. Just därför är en förlossning inte som en blindtarmsoperation och just därför ställs det obeskrivligt mycket högre krav på forskning, kunskap och restriktivitet när det gäller smärtlindring vid förlossningar. Jag har länge varit personlig assistent åt en tjej som är multihandikappad och vad elaka personer kanske skulle beskriva som en "grönsak" (fy vad hemskt, vill bara beskriva hur dålig hon är). Hon var helt frisk under hela graviditeten tills hon blev förgiftad av bedövningsmedel (som användes vid epidural - vet inte om det används fortfarande och minns inte på rak arm vad det hette) vid förlossningen. Neurosedyn (stavas det så?) var ju också ett medel som användes för att lindra besvär - visserligen inte vid förlossning men under graviditet.

    Har man haft den fruktansvärda oturen att föda ett dött barn (som man visste var dött när förlossningen sattes igång) vet man nog också att det oftast finns någon återhållsamhet med smärtlindringen i en sådan situation - eftersom barnet ändå inte kan påverkas.

    Så det är inte så enkelt som att bara utgå från att det handlar om kvinnofientlighet och romantiserande att förespråka restriktiv smärtlindring. Jag ska inte uttala mig om vilka smärtlindringar som påverkar barnet och hur för jag är ingen läkare och har ingen kunskap om det. Men jag undrar verkligen om de som uttalar sig positivt heller har någon sådan kunskap..

    SvaraRadera
  2. Jag skulle självklart inte vilja riskera mitt barns liv eller hälsa när jag föder barn, och vill inte att någon kvinna ska ta smärtlindring som inte är säker. Men varför finns det inte mer säker smärtlindring, undrar jag?

    SvaraRadera
  3. I Sverige sker en mycket vinklad diskussion som sâ ofta i liknande frâgor. Har själv fött barn i Frankrike, med epidural (vilket jag tackar sjukvârden för) - och här debatteras inte den frâgan. Man ger epidural om man vill ha det, punkt. Dock efter obligatorisk information om informationsmöte angâende fördelar och nackdelar med epidural. (Restulat: det är det övriga som ses som undantag. Och barndödligheten - och barnsängsdödligheten - är även i detta land mycket lâg).

    SvaraRadera
  4. Jag skrev nyss ett inlägg om detta jag med. Så himla viktig debatt. Bra skrivet!

    SvaraRadera
  5. Jättebra inlägg!
    Om inte "naturliga" förlossningar romantiserades så hade jag nog haft lättare att bearbeta min egen förlossning. Jag kände så mycket skam och skuld lång tid efteråt pga att jag under den bad om att bli sövd och snittad för att jag inte orkade mer. Trots att jag hade lustgas och epidural. Jag kände mig som en dålig föderska helt enkelt, att jag hade gjort dåligt ifrån mig, som om en måste vara duktig när en föder barn...

    SvaraRadera
  6. Fifi: Jag hade också både epidural och lustgas men skrek ändå efter någon slags mirakelspruta med bedövning som jag var helt övertygad om att de hade, men bara inte ville ge "Det är ju för faan Sverige!!" ser jag mig själv gråta hängandes över sänggaveln.
    Hehe, man kan garva lite åt det nu men fy fan vad hemskt det var.

    Men hemskt att du känner dig dålig för att du inte orkade mer!

    SvaraRadera
  7. TACK!

    /Hippiemamma som fortfarande känner sig misslyckad för att hon tog epidural

    SvaraRadera