tisdag 28 februari 2012

Feminister – vad kämpar vi för?

På min kurs läser vi just nu en ofantlig mängd feministiska teorier. Geniknölarna gnuggas så hårt att tinningarna nästan blöder och hjärnan slår knut på sig själv efter alla varv jag tvingas tänka.

Och mitt i allt det här förståendet av hur andra tänker kring kvinnors underordning och samhället i stort så har jag börjat tänka en hel del på mina egna värderingar. Min egen utopi – hur ser den ut egentligen?

Vad är det egentligen vi kämpar för? Är jämställdhet det slutgiltiga målet? Och på vilka villkor ska vi vara jämställda? Ska kvinnor behandlas på lika villkor som män, på männens villkor? Eller måste samhället i stort börja eftersträva andra ("kvinnliga") värden?
Vad i samhället är det egentligen som hela tiden återskapar förtrycket? Arbetsdelningen? Statusen?  Och var ska man börja bekämpa det? Hur når vi jämställdhet?

Går det att bekämpa kvinnors underordning utan att samtidigt bekämpa andra förtryck? Klass, etnicitet osv. Jag tror inte det. Men hur ska man då kunna enas i en strävan mot ett gemensamt mål när en hel drös människor med vitt skilda politiska ståndpunkter alla är feminister?
Det är en sak när man kämpar för en övergripande fråga – som exempelvis kvinnors rösträtt för 100 år sedan eller i dag tex. rätten till sin egen kropp, sådana frågor kan alla feminister enas kring. Men om vi verkligen menar att vi vill se en riktig förändring i samhället, räcker det då med övergripande sakfrågor?

Det är inte säkert att man har reflekterat särskilt mycket över frågor som dessa, jag hade i alla fall inte gjort det tills för ett par veckor sedan. Är man medveten om mäns strukturella överordning, och kvinnors underordning och tycker att den är åt helvete så räcker ju det för att vara feminist.
Men jag kastar ut en fråga i all välmening, inte för att anklaga någon för att vara en "dålig" feminist utan av ren nyfikenhet! Hur tänker du, vad är det egentligen vi kämpar för?

1 kommentar:

  1. Genom en miljon småsaker lär sig flickor och kvinnor att de är till för andra. Att omhändertagande är viktigt, att det är ett problem om vi får om det finns en enda andra människa som inte får, att vi ska försöka ge andra det de vill ha.

    Egentligen tycker inte jag det här är ett problem. Det är så jag är uppfostrad och jag tycker det är bra. Problemet blir i kontrast till de som inte automatiskt håller det här högst - vilket är många män.

    När jag prioriterar att ta hand om vänner och familj framför att bli bra på tv-spel.
    När jag har dåligt samvete om jag förhandlar mig till bättre lön när inte alla kan få det.
    När jag känner mig värdelös om jag inte kan ge honom det han vill ha i sängen, men tycker det är sånt som händer när jag inte får det jag vill.
    När jag med mina vänner främst pratar om andra människor i vår närhet och glömmer vässa våra argument om politik och kultur.
    När jag är det sociala smörjmedlet i fikarummet på jobbet och hela tiden bjuder på mig själv.
    När jag inte vet hur man gör när man sitter kvar vid matbordet och låter mamma duka av.

    Orättvist blir det, och skapar maktstrukturer. Får jag en son ska jag lära honom att vara omhändertagande. För det är fint.

    SvaraRadera