onsdagen den 31:e augusti 2011

Oskars nya leksak

Att några blommor och ett par ögon i trä kunde göra någon så förbannad, vem hade kunnat ana?



Varför det är viktigt att ge svar på tal

Apropå: Svar på tal efterlyses!

Än så länge är Oskar så liten så det spelar kanske inte så stor roll om folk kläcker ur sig fördomsfulla kommentarer om hans fashionabla kläder eller fräsiga accessoarer. Inte för honom alltså, han förstår ju ändå inte.
Men om inte alls särskilt länge kommer han att förstå. Om vilt främmande människor (eller andra) då ska berätta för honom att han har fel saker, fel kläder, fel frisyr eller fel färger – vad kommer han att tänka? Hur kommer han att känna?

Så kom igen, jag vill ha fler tips på hur man kan bemöta en trångsynt kommentar!


Lika bra att stanna hemma

Oj, nu började det visst regna. Jag som precis skulle gå ut på min träningsrunda. Vilken otur.

tisdagen den 30:e augusti 2011

Svar på tal efterlyses!

När man råkar ut för kommentarer som till exempel "Rosa napp? Pojkar ska ha blå." är det ju lätt att man blir så ställd att man bara tappar hakan. Allt det som man borde svarat i just det ögonblicket kommer man på först efteråt, när det är för sent.
Därför efterlyser jag nu hjälp! Det vore så himla skönt att kunna leverera ett redigt svar på tal nästa gång något liknande inträffar.
Så kom igen, lämna en kommentar med ert bästa svar på tal. Jag lovar att sammanställa era förslag till ett hejdundrande in-your-face-trångsynta-människa-inlägg!
Tillsammans kan vi bemöta fördomarna!

måndagen den 29:e augusti 2011

Om ett otrevligt uppvaknande

När man umgås med människor som har samma värderingar som en själv är det ganska lätt att man får för sig att världen är ett rätt trevligt plejs. Skadad av detta blir jag alltid lika chockad när jag påminns om motsatsen.

När Oskar låg i min mage var alla fasligt intresserade av att få veta "vad det skulle bli?". Ett barn, brukade jag svara. Då blev folk lite stötta och tyckte jag var barnslig, det kunde jag se på deras ansiktsuttryck. "Jamen, alltså, vet ni om det blir en flicka eller en pojke?" Nej, det visste vi ju inte.
Ofta nöjde sig folk då, kanske pratade vi en stund om varför vi inte ville veta, varför det var viktigt för en del att veta osv. Men ibland blev folk lite störda och undrade hur vi då skulle veta vilken färg vi skulle måla barnrummet.* Jag skulle kunna ha haft ha överseende om det var en gammal tant eller farbror som undrade, men när en person yngre än mig själv på fullaste allvar frågade hur vi skulle "kunna köpa grejer till bebisen?" blev jag så himla rädd.
För det är bland sådana åsikter som Oskar kommer att växa upp; åsikter som begränsar, tillrättavisar och skuldbelägger. Åsikter som lär barn att bli sitt kön.


*Barnrum förresten, är det inte bara i filmer som det står en ensam barnsäng i ett helt nymålat rum? Ofta man lämnar sin spädis i ett eget rum. Nu när jag tänker på det så var det nog bara folk utan barn som frågade om färg på barnrummet.

Tack för upplysningen, gubbjävel

"Rosa napp? Pojkar ska ha blå."

söndagen den 28:e augusti 2011

lördagen den 27:e augusti 2011

Oskar säger hej!


Mamma, pappa: FÖRLÅT!

Förlåt för att jag inte hjälpte till mer hemma! För det SUGER att städa, diska, tvätta, städa, diska, tvätta, städa, diska, tvätta. Pappa: jag förstår nu varför du hetsade oss att städa tills Emil (min yngsta bror) gav dig smeknamnet psyko med golvmopp!

Under vardagarna när jag och Oskar är hemma själva så tar han så klart de flesta av dagens minuter i anspråk, resten av tiden ägnar jag i huvudsak åt tre saker:
a) tankar på att utföra hushållsarbete
b) dåligt samvete för att jag inte utför hushållsarbete
c) hushållsarbete

Oskar är bara tre månader gammal, men hushållsarbetet vet inga gränser. Kanske kan det till viss del bero på att jag spenderar nästan all min tid i hemmet. Dammet som jag tidigare kunde blunda för blänger nu på mig från golvets lister, disken som jag tidigare kunde springa ifrån är nu min ständiga följeslagare. Tvätten, som förut avklarades med 7–10 dagars mellanrum behöver nu tas om hand var tredje dag – det blir många trappsteg för en familj på tredje våningen (utan hiss) med tvättstuga i källaren.

Kanske blir det bättre (eller ännu värre?) när Oskar blir större, när jag inte är hemma hela dagarna och när vi någon gång får njuta av tekniken som en gång revolutionerade arbetsförhållandena för dåtidens hemmafruar.

Tvåa på önskelistan


Med typ samma motivering som ettan; tänk tvätthög i stället för diskberg.

fredagen den 26:e augusti 2011

Ketchupmorsan

"Ketchup på ägg!?!"
"?"
"Det där får du sluta med när Oskar ska börja äta mat."


Ketchup på potatis (som jag åt i går) gick tydligen bra, men ägg – nej nej nej, någonstans måste man tydligen dra gränsen.

På temat hur vi ska uppfostra vårt barn.

Sjukt peppad unge





Inte längre oumbärlig

Oskar fick ersättning i kväll innan han somnade, vi ska ge honom det varje kväll nu så att han kanske blir lite mer lik sina knubbiga kompisar. Det var vår BVC-sköterska som föreslog det när vi var där i dag, men självklart lät hon oss föra ämnet på tal innan hon kom med idén. Hon är så proffsig, den där sköterskan, känner verkligen av oss innan hon bidrar med sin kunskap och uppmuntran.

Amning är ju som bekant ett laddat ämne. Även fast jag vet och tycker att man ska göra det som känns bäst för hela familjen, oavsett om det är flaska, amning eller både och, så finns ändå känslorna. Och känslor är sällan rationella.
Jag hade funderat lite på att börja varva amningen med ersättning redan innan vi gick till BVC, men när jag frågade google så fick jag veta att: ersättning = bra, pumpa ur bröstmjölk = bättre, amning = bäst.

Jag hatar fan att pumpa, roligare saker än att sitta med en plasttratt runt bröstet och vänta på den där eftertraktade utdrivningsreflexen har jag gjort i mitt liv. Men eftersom att google tyckte det var smart så kände jag mig dum om jag inte ens skulle orka pumpa när jag inte längre ville amma fullt ut. Så när sköterskan på BVC faktiskt rådde oss att ge ersättning varje kväll kändes det som en befrielse. Som att någon lastat av mig lite av ansvaret. Någon med kunskap och auktoritet, någon som jag litar på mer än mig själv (i det här läget alltså).

Jag är inte längre oumbärlig. Hurra!

torsdagen den 25:e augusti 2011

Med en vision kommer man ganska långt

Det är lätt att ha visioner om hur vi ska uppfostra vårt barn, som i inlägget Älskade barn, snart är du en pojke, men det är väl svårare när det hela blir praktik kan jag tänka mig.
Jag är ingen praktmamma, ingen diktator som inte kommer att släppa in Disney i vårt hem – men jag kommer inte att vara den som föreslår det. Det finns miljoner ställen som Oskar kommer att få bekanta sig med snedvridna ideal på; i tidningar, på tv, hos kompisar, på förskolan, i mataffärer, på restauranger, klädbutiker OSV. Faktiskt överallt i hela samhället. Därför känns det viktigt för mig att alternativen finns i hans hem.
Hur ska det här ska gå till då? tänker någon kanske lite skeptiskt.
Genom medvetna val och ifrågasättande, svarar jag då.

Om vi tänker på vilka leksaker vi köper till Oskar; ger dockvagnen samma naturliga plats i hans rum som bilarna. Om vi läser igenom böckerna innan vi köper dem och tänker över vilka budskap de förmedlar. Om vi ändrar namnen på huvudkaraktärerna när vi läser, så att det blir självklart för Oskar att tjejer är busiga och äventyrslystna. Om vi försöker tänka bort klädkedjornas feta plakat som visar var vi ska handla, och handlar där vi vill.
Då tror jag att man kommer ganska långt, så länge han är liten i alla fall...

Senare, när han blir större och börjar önska sig Disneyfilmer i julklapp och springer runt och leker actionhjälte så kommer han att få titta på filmerna och leka hjälte så mycket han vill. Men jag ska kämpa för att det alltid finns alternativa berättelser och bilder i hans hem. Alternativ som absolut inte ska presenteras som alternativ – utan som det mest naturliga i världen. Och hur det ska gå till får ni läsa om i ett annat inlägg.

onsdagen den 24:e augusti 2011

Älskade barn, snart är du en pojke

Snart kommer du att lära dig att det är skillnad på barn och barn, att de som föds med snopp får tillträde till en värld, de med snippa en annan.
Du kommer att få höra sagor där huvudpersonerna nästan alltid är pojkar. Busiga, äventyrliga pojkar som lär dig hur du ska leka. Du kommer att se filmer där flickorna har vackra klänningar, långa ögonfransar och väntar på att bli räddade av sin prins. Filmer som lär dig att flickor är svaga och pojkar starka.
Du kommer att få veta att rosa är en tjejfärg och blått är för killar. Att mamma, pappa, barn och barbie är för tjejer, actionhjältar och krig för pojkar.
Du kommer att lära dig att torka tårarna och bita ihop, för pojkar får inte lika mycket tröst som flickor.

Snabbt kommer du förstå att pojkar ska bli kära i flickor och flickor i pojkar, och att man jagar och slår en tjej när man vill visa att man tycker om henne.
Du kommer att lära dig att flickor har en speciell bacill som man ska se upp för. Att deras lekar är töntiga medan killarnas är tuffa.

Flickorna som ändå busar kommer att kallas för pojkflickor, men om du vill leka med dockor, klä dig i klänning eller kramas så finns det inget ord för det. Man kan inte vara en flickpojke.


I dag är du tre månader gammal, mitt barn, och jag och din pappa ska göra allt vi kan för att inte lära dig något av detta. 
Så att du kan få tillträde till hela världen.

tisdagen den 23:e augusti 2011

Uppfinningsrikast vinner

Anna, som bloggar på Baba Babies skrev en så himla fin kommentar till mitt inlägg "Tortyr":
När man är mamma så är det inte uthålligast som vinner utan mest uppfinningsrika. (Vinner = lever/överlever bebistiden med förståndet i behåll.)
Något som kan vara skönt att bli påmind om mitt i alla råd, rekommendationer och riktlinjer, som man lätt förvillar sig bland som nybliven förstagångsmamma.

Överst på önskelistan


Varje dag drömmer jag om hur enkelt livet skulle vara om vi bara hade en diskmaskin. Hur många suckar som skulle utebli, hur mycket irritation som skulle undvikas, hur mycket mer glädje som skulle finnas i det rum som kallas kök.
Men vårt satansjävlahelvetesjävla kök är för litet, det rymmer ingen diskmaskin. I stället rymmer det en liten futtig diskbänk som jämt är full av disk, hur mycket vi än diskar. Det gör att varje gång man råkar gå in i köket, för att kanske hämta vatten, läsa tidningen, eller som oftast - ta sig något att äta, så möts man av ett aldrig sinande berg av disk. Ett berg som har ungefär samma effekt på humöret som tändvätskan har på brasan.

I love you always forever



I'm back

Heeej! Jag är tillbaka!
Efter tre nätter av terror har jag fått sova. Självklart med tusen avbrott, men jag somnade om efter varje.
Från att ha varit ett nervvrak med tårarna ständigt brännande bakom ögonlocken känner jag mig nu nästintill oövervinnerlig. I dag ska vi uträtta stordåd, jag och min son! Stay tuned...

måndagen den 22:e augusti 2011

Konsten att somna samtidigt

Ni vet när man är så trött att det liksom inte går att sova längre? Huvudet är helt slut, men bara tanken på hur nästa dag ska bli om jag inte får sova i natt heller gör att det blir helt omöjligt att slappna av.
I går var jag så trött att jag var tvungen att hitta på något för att lura till mig ett par timmar. Så klockan tio tryckte vi ungen full med ersättning för första gången (hade förstås testat med bara litegrann tidigare på dagen så att det funkade för honom), i hopp om att han skulle sova i timmar.

Fyra timmar i sträck sov han, inte jättelänge, men klart bättre än 1,5. Om bara jag också hade kunnat somna!
Men nej, som den hormonstörda nyblivna mamma jag är låg jag vaken och lyssnade efter spyor. För tänk om han inte tålde ersättningen, vi som hade gett honom en hel flaska! Jag såg framför mig hur han hulkandes, med munnen full av kräk skulle dö kvävningsdöden typ så fort jag somnade.
Men han sov alldeles lugnt. Så klart.
Och hans pappa sov, med lååååånga fridfulla andetag som höll på att göra mig galen.

Tillslut somnade också jag, för att vakna 1,5 timme senare av hungerskrik. Som vanligt alltså.
Men det kanske går bättre i kväll, lyckas jag bara somna samtidigt som Oskar så får jag ju ett par timmars sammanhängande sömn.

Jag vet inte om det var ersättningen som gjorde att han sov längre än vanligt, eller om det var för att han åt mycket mer än han brukar. Så i kväll testar vi amning + extra bröstmjölk i flaska och ser hur många timmar det ger. Och jag får väl testa ett avslappningsband typ, nån som har några tips?

söndagen den 21:e augusti 2011

Tortyr

Ingen idé att somna om när man blir väckt med 1,5 timmes mellanrum nätterna igenom, har min kropp börjat tycka.

Mvh
En som tror att amning skulle bli en rätt effektiv tortyrmetod

lördagen den 20:e augusti 2011

Oskar & Otto softar


Så var det gjort!

Första gången ifrån varandra längre än en halvtimme och ingen dog. Oskar hade det fint med Martin (sin pappa) och jag hade det jävulskt fint med mina vänner. 
 
Kanske råkade jag skicka ett par sms, bara för att kolla vad de hade för sig hemma. Och kanske hade jag liksom en klump i magen exakt hela tiden, och kanske, bara kanske, påminde mitt kroppsspråk lite om en knarkares på rehab.
Så... varför var det svårt?

Bara för att det inte ska bli några missförstånd: jag tror absolut att Martin kan ta hand om Oskar minst lika bra som jag kan. Men det är jag och Oskar som är hemma tillsammans hela dagarna och när Oskar får sina panikutbrott är det hos mig han blir lugn. Tänk om han skulle få ett utbrott och ingenting som Martin gjorde skulle hjälpa. Oskars lilla skrynkliga, spända ansikte med vidöppen mun och ett skrik så ihärdigt att man tror att luften ska ta slut var vad jag såg framför mig.

Men jag satt kvar i alla fall, tills brösten var så spända att jag började få kommentarer om mitt tafsande. Och nu vill jag göra det igen och igen och igen för jag tror att det är nyttigt – för oss alla tre. Så att jag kan få slappna av. Så att Martin och Oskar kan få samma trygghet som jag och Oskar har fått. Sådant kan bara växa fram om inte mamman är där hela tiden.

fredagen den 19:e augusti 2011

Kampen mot huvudet

Att ligga på mage och spana är bland det bästa Oskar vet, i alla fall i fem minuter. 
Sedan:



OOOUUUUUÄÄÄÄÄ!!!!!! 
(= hjälp mig då din dumma jävel, sitt inte bara där och TA KORT!!)

Word!

"Det finns få saker som är så hotfulla som kvinnor som skapar egna världar med egna regler. Där man skiter i bekräftelsen från resten av samhället -  och istället bekräftar varandra. Det hotar hela maktstrukturen. En struktur som byggts på myten att tjejer inte kan samarbeta, inte kan leka tre.  Att tjejer alltid konkurrerar. Men när bloggar är som bäst är de en fet knytnäve i magen på just dessa fördomar. En fet knytnäve i den här skeva samhällsstrukturen. En frizon där tjejer får synas, höras och bekräfta varandra."

Om du inte redan gjort det – läs hela Claras träffsäkra inlägg här.

onsdagen den 17:e augusti 2011

Snabbare än Blixten McQueen!


 Åh, jag hade glömt bort hur sjukt härligt det är att cykla! FRIHET!

Nyhetstorka?

Avesta på 90-talet.

När landets tidningsredaktioner sliter sina hår går bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelse på högvarv.

Freakin' underbar


Nina Hemmingsson alltså – ett geni!
Läs fler av hennes serier här. Eller spana in hennes senaste bok, den är fantastisk!

tisdagen den 16:e augusti 2011

Utrota tjatkärringen

Bloggaren Peppe funderade för någon dag sedan på det här om att dela lika i hemmet, och signaturen Hanna kommenterade inlägget så här: ”... Han gör nog fortfarande mindre än jag, men han gör och han uppskattar stort när jag gör. Jag gnäller och klagar inte längre, det får MIG bara att må dåligt och min sambo blir irriterad. ...”
Det är om detta som det här inlägget ska handla om: den tjatande kvinnan.

Tjatkärring, gnälltant.
Kvinnor klagar, är aldrig nöjda, vill ha allt på sitt vis.
Inte nog med att vi kvinnor tar största ansvaret hemma, vi får också skit när vi påtalar denna snedfördelning.

För det är kvinnan som tar störst ansvar i hemmet.
Och det är kvinnan som får ta skiten när hon tar detta initiativ.

Dagligen beklagar sig tv-seriernas män över sina rabiata fruar, på jobbet skämtas det – alltid med ”glimten i ögat” för vi är ju hyvens killar – om tjatande flickvänner och sambos. En kvinna som inte vill dra hela lasset själv är det tydligen fritt fram att göra narr av, en kvinna som vill att hennes man ska vara delaktig, på samma villkor, i deras gemensamma liv är tydligen skrattretande. Eller en riktig pain in the ass.

Hur bemöts en person som tjatar? Hanna, som kommenterat Peppes inlägg, skriver att hennes sambo blir irriterad och att hon själv mår dåligt.
Att vara en tjatkärring är en otacksam roll som ingen kvinna vill ha. Så killar, i stället för att göra narr av, eller klaga på, er sambo – se till att hon inte behöver tjata. Ta initiativet själv!

måndagen den 15:e augusti 2011

Ska bara kolla...


Under en tupplur på, låt säga, en halvtimme – hur många gånger är det okej att smyga in i sovrummet för att kolla ATT HAN ANDAS? Utan att framstå som ett hönsigt freak alltså.

Två flugor i en smäll

Fem och en halv minut, perfekt koktid för nappar – och ägg.

Nöjd bebis.

Nöjd mamma.

söndagen den 14:e augusti 2011

Kom Oskar, vi rymmer!

Var femte flicka i sjuårsåldern önskar att hon vore smalare, visar en ny studie.
Det är när jag läser sånt som jag vill ta Oskar och rymma, till ett ställe där allt inte handlar om kön.
Ett sjuårigt barn ska inte behöva bry sig om sitt utseende, hon eller han ska inte ens veta vad övervikt är. Men nu för tiden får barn inte vara barn längre, de ska vara små kvinnor och män.

När jag var liten var jag tjock, men ingen retade mig. Bland mina klasskompisar hade jag en självklar roll som en snäll och ganska rolig unge. Det var när jag började närma mig tonåren som jag började förstå att jag borde vara smal, att mitt primära mål i skolan inte var att plugga utan att få uppmärksamhet från ”rätt” killar.
Även om jag blir mörkrädd när tänker tillbaka på mitt 12-åriga jag, så var jag i alla fall 12. I dag har pressen att ”växa upp” i förtid tagit sådana enorma proportioner att vi, i stället för att göra allt vi kan för att motverka trenden, hittar på ett nytt ord för att beskriva barn mellan 8 och 12: tweenies.

Jag vill inte att Oskar ska behöva bli en tweenie! Jag vill att han ska få vara ett barn så länge det bara är möjligt.
Därför gör jag från och med nu slut med mitt spegelhat. För vilka signaler får vårt barn om mamma och pappa står framför spegeln och klagar på sig själva?
Mamma och pappa, som är de bästa och tryggaste personer han känner, kan också vara de finaste – hur vi än ser ut!


PS. Här har Petra Krantz Lindgren skrivit klokt om hur man kan bemöta ett barn som uttrycker att hon eller han är tjock.

Thåström! Thåström! Thåström!!!

Foto: Aftonbladet
Åh, tänk om jag hade varit DÄR i går!

lördagen den 13:e augusti 2011

Kompishäng


Största överraskningen

Så fort barnmorskan lagt Oskar på mitt bröst så började han att picka med huvudet i sin jakt på mat. Efter någon dag kunde han frambringa ett stötande ljud som betydde ”mat, mat, mat”, när han sedan närmade sig bröstet öppnade sig ett litet gap och ut stack en liten tunga. I några sekunder rekade han området och sedan: smack(!), sög han sig fast som en liten igel.
I 45 minuter låg han klistrad och sörplade med lillmunnen, sög i sig näring och livskraft. 
Att en sådan liten, liten människa kunde vara så bestämd och ihärdig hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Det gick någon timme, sedan samma procedur igen.

En helt ny liten Oskar.

Att den där lilla, lilla kroppen, vars rörelser annars inte alls var särskilt kontrollerade, var en sådan hejare på att söka efter mat var en överraskning. Men att den där lilla människan skulle äta ofta och kunde äta länge var något jag absolut inte var beredd på.
Det tog nog en månad innan jag hade vant mig, varvat ner och insett att jag från och med nu alltid kommer att bli avbruten. I början var det oerhört stressande, men nu är det liksom så det är; så fort jag hör det där stötande lätet är det bara att pausa och hiva fram brösten.

Vilken var din största överraskning när bebisen kom?

fredagen den 12:e augusti 2011

”Åh, tänk vad mycket jag kommer hinna när jag är föräldraledig!”

19.45
21.30
22.45
01.30
03.40
05.45
07.20
09.25
11.55
13.20
15.30
17.00

Om att göra min kropp till min igen

Jag tycker det är så himla hemskt att kvinnor alltid ska känna sig så fula och misslyckade bara för att vi har så satans många ideal att leva upp till. Så jag vill inte älta missnöjet med min kropp just nu, helst skulle jag bara vilja sprida hippiebudskap och visa upp bilder på mig själv, tjock och lycklig. Men aldrig i livet att jag skulle lägga upp en bild på internet som jag tyckte att jag såg tjock ut på. Never.
Så... alltså kommer andra som kanske känner precis som jag att läsa det jag skriver, hålla med, och sedan känna sig ännu sämre för att jag inte ser så tjock ut som jag skriver att jag är.
Och jag är inte så tjock. Jag är bara ovan.


Jag tycker absolut inte illa om mig själv, men den kropp som jag har haft 27 år på mig att lära känna, acceptera och tycka om är helt plötsligt förändrad.
Det är som när man går till frisören; hur mycket de än fixar och trixar med fön, mousse och vax så känner jag mig inte nöjd förrän jag kommit hem, duschat och själv fått spreja skallen full med fulsprej från Ica. Det är först när jag gjort frisyren till min som jag vågar ta av mig mössan när jag går ut. Det är först när jag känner mig bekväm som jag orkar möta alla ”har du klippt dig?” på jobbet eller i skolan. Aldrig att jag skulle klippa mig på en lunchrast utan chans att vänja mig själv innan jag möter andra. Aldrig.
Så nu försöker jag styla, göra min nya kropp till min, hitta kläder som inte sitter åt, men som ändå inte känns som tält. Försöker vänja mig, acceptera, för att sedan kunna tycka om igen.

torsdagen den 11:e augusti 2011

The times they are a-changin'

Då: Mitt favoritlinne

Nu: Oskars favorittajts

Jag glömde (att klaga lite mer)!

Oj, nu känner jag mig ytlig; min kropp har ju inte bara blivit ful – den har blivit oduglig också, och det glömde jag helt bort att klaga på!
Kläder kan dölja, smink kan försköna och speglar går att undvika men det som inte går att komma ifrån är känslan av att förtvina. Sakta urlakas.
Först månader av kånkande på stormagen, sedan den mardrömsupplevelse som kallas förlossning och nu timmar av ammande, bärande och styrande av barnvagn. Diska gör jag sällan, men måste jag så blir det i intervaller, tills nacken övergår från att domna till att svida.

(Tips på bra & ej så tidskrävande övningar att göra hemma mottages tacksamt.)

Inte bästa vänner just nu

Visst hade jag räknat med att min kropp skulle vara annorlunda efter att ha gått igenom en graviditet och förlossning. Men aldrig hade jag kunnat föreställa mig att den skulle bli annorlunda.
Omkretsen runt höfter och rumpa har ökat miljoner, stötdämpningen runt lår och rumpa (och överarmar!) har tagits till en helt ny dimension och midjan är fortfarande försvunnen. Och magen.


Ganska go och mjuk för en liten bebis att vila på, men inte så rolig för mami när hon vill sätta på sig strumpbyxorna och hälften hänger över kanten. Jag hade liksom räknat med att bli tjock. Tjock, men inte mjuk.
Jag vill inte börja älta min kropp, men det kommer nog ta ett bra tag innan vi blir vänner igen, kroppen och jag. Just nu är den en främling som jag inte har någon lust att stifta närmare bekantskap med.

… och så klart blir jag ledsen när jag tänker på att jag känner så här inför min fantastiska kropp som burit mitt barn, fött honom och nu producerar all den näring han behöver. För det är fantastiskt, det tycker jag verkligen.

//Beach 2020

Trixig unge

Att få in hela näven i munnen är ett litet trick som Oskar har övat på ända sedan han låg i magen.


onsdagen den 10:e augusti 2011

Egentid – mitt nya hatord efter livspussel

Barn är den nya accessoaren. På tidningsomslagen hänger de ledigt på en stylad mammas höft, på hennes kropp syns inte minsta spår av graviditet och förlossning. Mamman är lika sprudlande, lika social och jobbar lika hårt som innan.

Absolut inget ont om Doktor Åsa,
men nu råkade det bli det här omslaget
som fick illustrera min poäng.

I ungefär två och en halv månad har lilla O funnits i våra liv. Nu börjar jag fundera på att vara ifrån honom någon timme, jag tänker på det lite varje dag för att liksom vänja mig vid tanken. För någon generation sedan hade man tittat snett på mig och undrat ”Hur kan du lämna honom redan?”, år 2011 är pressen densamma, men frågan ny: ”Va, har du inte varit ifrån honom ÄN?”

Allt ska liksom vara som vanligt fast jag har fått barn. Men hela mitt liv är ju förändrat, jag vill inte vara som vanligt. Ändå känner jag pressen på mig att vara själv, unna mig – även om bara för ett par timmar. Mina vänner ska se mig *checka in på uteserveringen*, jag ska sitta i goda vänners sällskap och njuta av ett glas (vin eller alkoholfritt? – dålig mamma eller tråkig?). Tidigare på dagen har jag tagit en löprunda (för det har jag ju lust med) för nu är det verkligen dags att börja komma igång igen, i alla fall om man ska tro ordet på gatan bloggarna.

Ska jag bara glömma att jag har en bebis, eller hur njuter man av sin ”egentid”? För ett par timmars ångest alldeles allena kan jag nog klara mig utan.

//Kanske inte redo riktigt än

Om en helomvändning (och hej förresten!)

"Folk som skriver om vad de sysslar med hela dagarna, vem bryr sig?"
Så tänkte jag länge om de så kallade dagboksbloggarna, faktiskt ända tills jag blev gravid, då var jag plötsligt fast. Jag ville veta ALLT om hur andra gravida mådde, hur de kände, och se hur deras magar såg ut. Jag vältrade mig i förlossningsberättelser, beundrade de små liven som de tryckt ut och längtade mer och mer efter vår lilla bebis.

Den 24:e maj kom han äntligen!
Och ganska snart började jag förstå att livet med en bebis inte alls är som jag hade föreställt mig – inte inuti mig i alla fall. Behovet av att få mina känslor bekräftade finns kvar, och nyfikenheten om hur andra föräldrar mår, känner och hur de hanterar vardagen är större än någonsin. Därför bestämde jag mig för att starta en blogg, skapa ett forum där jag kan vädra mina tankar.

Men när jag började klura på mitt första inlägg fastnade jag snabbt, det är liksom inte så lätt att skriva när man inte nöjer sig förrän man sagt något sjukt smart och världsomvälvande. Så jag struntar nog i det, det världsomvälvande, och nöjer mig med att berätta om mig själv.
"Men vem vill läsa om dig?", säger en röst i mitt huvud. Jag låtsas som ingenting, tvingar fingrarna att fortsätta skriva och skyndar mig att trycka på "publicera" fort, innan jag ångrar mig.

Hej förresten, och välkommen till min blogg!