fredag 16 december 2011

Rädd för att föda, del 1 – Förlossningen

Jag tänkte inte skriva någon förlossningsberättelse på min blogg, det har känts för nära, för jobbigt. Som att jag kanske överdriver, att minnet av förlossningen ska blekna, som det verkar göra för de flesta. I alla fall minnet av smärtan.
Nu har det snart gått sju månader, och jag tänker fortfarande tillbaka på min förlossning med gråten i halsen. Det är mycket möjligt att jag, om ytterligare sju månader, kommer att ha omvärderat min upplevelse och inte vill kännas vid den version av förlossningen som jag beskriver nedan. Men just nu känner jag så här, och om den upplevelsen ändras så är det ingen som blir gladare än jag.

På kvällen tio dagar efter beräknat förlossningsdatum fick jag värkar. Vi var uppe hela natten, åkte in till förlossningen klockan sex på morgonen, då var jag bara 2 cm öppen. Runt tio var jag så smärtpåverkad att narkosläkare tillkallades för att lägga epidural. Tre gånger stack han mig, utan att lyckas. Tre gånger kände jag honom vara inne i min rygg och gräva runt. Tre gånger var jag så skräckslagen att jag skulle få en värk, råka röra mig så att han stack fel och jag blev förlamad. Till slut grät jag bara, och skrek att jag ville ha en annan läkare. En ny narkosläkare tillkallades, men när han kom hade jag redan gett upp, jag minns inte hur han såg ut, eller att han hälsade på mig. Men han satte i alla fall epiduralen på första försöket.
I över en timme plågade de mig för att lägga bedövningen.

Epiduralen gav mig en välbehövlig paus i någon timme. Klockan två låg jag dock åter i sängen och sög lustgas för allt jag var värd. Jag var då öppen fyra centimeter.
Klockan sex var jag öppen tio centimeter och smärtan förändrades, jag fick krystvärkar. "Krysta, bebisen måste ner i bäckengången." sa någon. Vilken jävla bäckengång? tänkte jag. När man krystar ska det ploppa ut en bebis, det vet ju alla!
I två timmar och tjugo minuter hade jag krystvärkar. Efter 1, 5 timme gav de mig värkstimulerande. Jag kände mig som tjejen i Exorcisten, min kropp hade helt tagits över av värkarna. Jag gät. Jag gav upp. Jag försökte vara tapper. Jag bytte ställning, men var så trött att jag bara kunde ligga ner. Jag låg på sidan, för det var i alla fall bättre än att ligga på rygg hade jag läst.
Efter klockan åtta fick jag inte längre vara med och bestämma. De lade ner mig på rygg och rummet fylldes med folk. En barnmorska låg på min mage och tryckte på Oskar, en annan barnmorska stod mellan mina ben och tryckte, en undersköterska baddade min panna och en barnmorskestudent sprutade bedövningssprej mellan mina ben fast jag skrek åt henne att sluta för att sprejen kändes som nålar.
Jag förstod att jag borde bli rädd, eftersom att rummet var fullt med folk ville de uppenbarligen ha ut Oskar fort. Men det värkstimulerande droppet var på max så jag hade inte tid att reflektera över vad som hände. Jag bara krystade, tryckte Martins hand och kände hur det brände och sved.

20.22 föddes han, och jag trodde att det äntligen var över.
När vi fått glädjegråta och pussas och titta på Oskar några sekunder så började det igen. "Krysta!" hörde jag någon säga, och jag fattade ingenting. Moderkakan skulle ut, och jag krystade, med ett underliv som kändes som ett öppet sår och med en urvriden trasa till kropp. Någon tryckte på min mage och det gjorde så ont att jag kvidande bad dem att sluta. Jag orkade inget mer, varför var det ingen som lyssnade?
In i det öppna såret försvann barnmorskans händer för att undersöka mig inuti. Jag bad om bedövning och fick då en häftapparat uppkörd i mitt trasiga underliv (kändes det som alltså, det var en pudendusblockad). En läkare kom in, stack in sina fingrar lite här och där och tillkallade sedan en överläkare. Jag skulle sys en hel del, och överläkaren gav mig ett val: sys ihop nersövd under operation eller snabbt på plats. Jag grät och sa att jag inte orkade mer, de fick söva mig. Men det var tydligen fel svar, jag hade egentligen inget val. Överläkaren övertalade mig att ligga kvar och låta dem sy på plats. Martin satt bredvid och höll i Oskar, med ena handen greppade jag tag i undersköterskans arm, med den andra höll jag krampaktigt min lustgas. I över en timme höll de på att sy ihop mitt trasiga underliv. Pudendusblockaden hade slutat verka, så lustgasen var min enda räddning. Jag andades så mycket lustgas att jag tappade känseln i mina ben.

Efteråt blev vi lämnade ensamma. De sa åt mig att duscha och jag satt apatisk på en pall under strålarna. Golvet var rött av blod, jag ville torka bort det men kunde inte röra mig.
Det var så många som födde barn just den dagen så ingen hade tid att följa oss till BB, vi fick vara kvar i förlossningsrummet till klockan två på natten. Jag kunde inte sitta, inte stå och sängen var alldeles blodig. Till slut tog jag en handduk och la över sängen för att kunna lägga mig ner och vila.
När vi äntligen fick komma upp till BB fick Martin inte vara kvar, så jag blev ensam kvar med ansvar över ett helt nytt liv. Jag som knappt kunde resa mig upp.

Oskar föddes i vidöppen hjässbjudning, han hade alltså ansiktet vänt uppåt i stället för nedåt, som de flesta bebisar har. En barnmorska förklarade för mig efteråt att det kan ha varit därför som jag hade krystvärkar så lång tid, för att Oskars huvud tryckte mot min rygg. Om jag förstod det rätt.
Att tränga ner i bäckenet blir också svårare om inte huvudet är roterat åt "rätt" håll, eftersom att kroppen är byggd så finurligt som en sån här liten låda med olika former som man ska passa in klossar i. Fel form gör att det blir svårare att komma igenom.


Läs också:
Rädd för att föda, del 2 – Bemötandet
Rädd för att föda, del 3 – Nästa gång

21 kommentarer:

  1. Det är modigt att du vågar skriva och berätta om upplevelsen. På sätt och vis är det ju något som alla som en gång varit i en sån där förlossningssal (om än bara som stöttande partner) kan relatera till. Hoppet om att allt ska gå bra och rädslan för att nåt ska gå fel... Det är nog också bästa sättet att förbereda sig inför en eventuell nästa gång, att få skriva och prata om hur första gången egentligen var... Kort sagt: Du är modig och du gör det bra! /David

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Jag berördes verkligen av din förlossningsberättelse. Jag har även jag en 7månaders pöjk hemma och har liknande traumatiska upplevelser i bagaget..Dock fick vi bra eftervård(göteborg). Det var skönt att läsa din historia på nått vis..eftersom man alltid får höra om de fantastiska förlossningarna jämt... Hoppas vi/du kommer över den nån dag! Ha det fint!

    SvaraRadera
  3. David: Tack!

    Johanna: Skönt att du blivit bra omhändertagen efteråt, det kan jag inte påstå att jag har blivit. Det borde ingå någon slags uppföljning för alla som föder barn, så slipper man ta tag i det själv och kräva hjälp om man skulle behöva.
    Tack för fin kommentar, ha det fint!

    SvaraRadera
  4. Jag har fött två barn, det senaste ungefär samtidigt som du fick Oskar, och har två väsensskilda förlossningar i bagaget. Trots att de till de yttre var extremt lika var den första fantastisk och den andra en mardröm. Allt handlade om bemötande från barnmorskor och främst en läkare. Hennes attityd och det hon gjorde får mig fortfarande att gråta, och hade jag inte haft en positiv upplevelse hade jag nog behövt bearbeta denna rejält. Om du vill ha fler barn tycker jag du ska vara tydlig från början, på MVC, om din upplevelse så att alla jobbar för att du ska få revansch nästa gång!

    SvaraRadera
  5. Eva: Ja, svårt att veta hur det hade kunnat vara med annan personal, och främst om personalen hade haft mer tid. Vi belv bra bemötta, men personalen var så stressade så det kändes som att de inte hade tid med oss.
    Skönt att det gick bra första gången för dig i alla fall!

    SvaraRadera
  6. Väldigt stark berättelse, jag är ledsen att du behövt gå igenom något sådant.

    Jag har många gånger tänkt att det är helt sjukt att man får lämna sjukhuset utan att prata med någon om vad som har hänt och hur man upplevde sin förlossning. En träff med en kurator borde vara lika obligatoriskt som läkarundersökningen av barnet. Ingen borde lämnas ensam.

    SvaraRadera
  7. Ida: Ja, verkligen. De sa på BB att alla fick ett samtal innan man släpptes hem, men samtalet var bara en utdelning av ett häfte där det stod om amningsproblem typ.
    Men jag håller med, att få prata om vad man varit med om borde vara en självklarhet.

    SvaraRadera
  8. Man är verkligen så utelämnad. Bemötande och förmågan personalen har att få en att känna sig trygg avgör ju allt. Helt vansinnigt att det inte är en självklarhet för pappor att få stanna kvar på sjukhuset - man är ju en familj som har rätt att få vara tillsammans! Och så himla tråkigt att du inte fick någon uppföljning. Känns som att det blev fel i flera led. Vilket är så himla hemskt, eftersom man behöver att alla omständigheter är rätt för att kunna föda barn och må bra av det...

    Vad ledsen jag blir att du var tvungen att ha en så hemsk upplevelse! Vad fint att du skrev om det. Nästa gång (om det blir) kan ju bara bli bättre! Kram på dig!

    SvaraRadera
  9. Mari: Ja, de borde finnas familje-BB här i Umeå också, som det finns på andra ställen!
    Och de borde verkligen ha något system för att fånga upp de som behöver en ordentlig uppföljning, som mig t.ex., på BB. Känns som att eftersom att barnafödande är så "naturligt" så ska man automatiskt klara av hur mycket som helst.

    SvaraRadera
  10. Din berättelse berör verkligen. Min pojk är snart fem månader, snart tänkte jag också försöka skriva ner mina tankar om förlossningen. Min upplevelse liknar din till viss del. Krystvärkar i nästan sex timmar som jag var tvungen att motarbeta då bebis inte trängt ner ordentligt. Det slutade med akut snitt och då visade det sig att han låg i hjässbjudning. Detta har vi precis fått veta då vi inte fick någon information alls efter förlossningen. Nu blev detta långt men ville bara säga tack för att du delade med dig och tack för en bra blogg!

    SvaraRadera
  11. Hej. Tack för att du delar med dig av din upplevelse. Jag har själv fött mina bägge barn i vidöppen bjudning. Första gången blev svår jag krystade i två timmar och det slutade med yttre press, klipp och sugklocka och jag syddes i en och en halv timma och förlorade 1,4 liter blod. Jag var livrädd inför tvåan och fick då gå på Aurora samtal vilket hjälpte mig enormt med attövervinna den värsta skräcken. Så var det då dags för nr 2 och tro det eller ej men det var vidöppen bjudning det med men jag krystade bara i 30 minuter och sprack ej nämnvärt. Jag rekommenderar Aurora för dig inför nästa gång. Kram

    SvaraRadera
  12. Ps jag gick på Aurora i Umeå, det kan begära att få redan nu om du känner att du behöver det. Ds

    SvaraRadera
  13. Emelie: Fy tusan! Och vi fick inte heller någon information efter förlossningen, det var jag som frågade och frågade och frågade. Och begärde ut min journal för att jag skulle kunna förstå vad det var som jag egentligen hade varit med om.

    SvaraRadera
  14. Anonym: Det är ju det jag är rädd för, att det ska bli samma sak nästa gång. Även om risken kanske inte är så stor så finns det ju inga garantier! Bra tips med aurorasamtal, jag ska kolla upp det.

    SvaraRadera
  15. Jag blir så arg, förbannad och ledsen när jag läser hur du blivit bemött. Att barnet ligger "fel" eller att komplikationer tillstöter är ju sådant som händer och då kanske man ibland måste bli lite överkörd. Men med rätt bemötande kan en svår förlossning ändå bli ett fint minne och där har den personal ni träffade absolut brustit.

    Min förlossning gick ganska sansat till, men en del grejer kände jag ändå mig inte ok med efteråt. Det hade säkert kunnat gro till ett riktigt otrevligt minne, men den barnmorskan som var med sista stunden på förlossningen ringde mig när jag kommit hem och så gick vi igenom journalen över telefon (jag fick med mig ett ex hem utan att ens behöva be om det) och jag kunde fråga över saker jag inte riktigt kom ihåg eller som gjorts mot min vilja. Det gjorde att jag kan se tillbaka på förlossningen som något positivt.

    Jag ser att några tipsat om Aurorasamtal, det har jag också hört från andra med tuffa förlossningsupplevelser i bagaget har haft stor nytta av. Sen vill jag också tipsa om att anlita en doula om det blir aktuellt med fler barn. Jag vet inte hur det ser ut med tillgången på sådana där ni bor, man jag kan höra efter med en doula jag känner här i Göteborg om hon vet vilka som finns inom en rimlig radie.

    SvaraRadera
  16. Jag fick med mig en del av journalen, det där papperet med en kurva över händelseförloppet, utan att jag behövde fråga efter det. Men för att riktigt förstå så har jag bett att få ut hela, där de har skrivit sina anteckningar också.
    Det var en barnmorska som sa att jag kunde ringa till förlossningen efteråt och prata med en barnmorska om jag ville. Men jag var så slut att jag inte pallade, jag hade nog bara suttit och gråtit i luren. Jag var också rädd att de inte skulle ha tid med mig om jag ringde, med tanke på hur stressade alla var när jag födde.

    Jag får kolla upp Aurorasamtal när det blir dags igen. Men doula känner jag mig lite tveksam till. Jag hade väldigt bra stöd av min sambo, och vet inte riktigt vart den där tredje personen skulle komma in...

    SvaraRadera
  17. När man väl fått barn går man inte längre på solskenshistorierna om underbara förlossningar eftersom det faktiskt är en megastor massa som ska ut genom ett aslitet hål. Fy, jag mår dåligt redan vid tanken.
    Självklart ska du prata med Aurora. Det är obligatoriskt vid andra barnet om det första kom med kejsarsnitt, men jag tror att de har väldigt bra "Terapi" vid förlossings skräck. För det är väl lite det som det är.
    Jag vet inte om det är bra eller dåligt att inte få höra skräck historierna innan, för jag hade ju inte heller hört nån, innan min första förrlossning så jag gick in med flaggan i topp och tänkte att urkvinnan i mej skulle styra upp det hela, och det gick ju åt skogen som du vet. Då var det ju lätt att välja planderat snitt med unge två. Helst efter mammas berättelse om skräckförlossningarna +att det verkar kunna vara ärftligt. Nu får jag ju inte välja annat än snitt till ev syskon och det känns ledsamt men ändå skönt.
    Men jag är glad att det finns någon (nära släkting dessutom) som inte heller tycker att graviditet och förlossing är en "ball of Joy".
    De finns de som säger att allt blir lättare med förlossning två eller tre, men det är inte sant. En arbetskompis till mej hade den jävligaste av jävliga förlossningar med unge nr 5. :) (inte det positivaste inlägget kanske)
    Puss och kram!

    SvaraRadera
  18. Yes, ska se till att gå på såna samtal när det blir dags igen. Hoppas också att man kan få välja kejsarsnitt om man verkligen skulle vilja. Känns inte direkt så med alla besparingar som landstinget gör...
    Att det blir lättare nästa gång är nog ingen myt, för de allra flesta är det nog lättare eftersom att den första ungen banat vägen. Men självklart kan det uppstå komplikationer, eller att ungen ligger "fel". Och det är just det som känns så hemskt, att det inte finns några garantier.

    SvaraRadera
  19. Fy vad jag blir illa berörd när jag läser detta! Det är helt oacceptabelt att det skall vara sådär. Fattar de inte själva liksom?

    Tycker dessutom att jag oftare hör om folk som blivit bemötta som du(ni) blev än folk som fått ett fint bemötande. Varför är det så? Hur kan det vara okej? Fattar ej.

    SvaraRadera
  20. Det är inte okej, det behövs mer resurser! Men att föda barn är ju "naturligt" och något som kvinnor gjort i alla år, varför slösa pengar på något sådant? Kanske politikerna tänker... vad vet jag.

    SvaraRadera
  21. Herregud alltså! Blir så (illa) berörd när jag läser din historia! Att det ens får gå till på det här viset är ju inte klokt. Självklart kan det tillstöta komplikationer under alla förlossningar, men det måste ju finnas personal som kan lugna, ge information och behandla den födande kvinnan med omtanke och respekt i rummet HELA TIDEN. Jag har fött två barn ganska tätt (maj -11 och sep -12) och har haft två helt olika förlossningar. Min första var nog något av en "drömförlossning" för en förstföderska. Det gick hyfsat snabbt när vi väl kom in till BB (24 timmars värkar hemma innan dock), all bedövning fungerade och krystvärkarna varade i max 20 min. Andra förlossningen gick jättesnabbt och jag hann inte få någon bedövning alls och minns hur fruktansvärt utsatt jag kände mig när jag blev nekad eftersom jag redan var öppen 9 cm när jag kom in. Men personalen var ändå fantastisk och jag BB-hotellet kändes väldigt lyxigt.

    Jag kan tänka mig ett tredje barn (långt fram i framtiden dock pga dör av småbarnsföräldertrötthet just nu) men det beror ju OTROLIGT mycket på just att jag ändå har två positiva förlossningsupplevelser i bagaget. Det om något borde väl politiker och andra makthavare fatta. Hur många vill ens föda när det ser ut som det gör på många förlossningsavdelningar?!

    Ps. Hittade din blogg idag genom en annan blogg jag läser (Dobre Futro). Aj like!! :)

    SvaraRadera