måndagen den 3:e oktober 2011

Kanske har han räddat mitt liv

Det tog några månader innan jag kom in i den nya takten. Innan vi blev samspelta, Oskar och jag, innan jag slutade stressa. Men nu vill jag aldrig byta tillbaka, för jag tror aldrig att jag har mått så här bra. Inte som jag kan komma ihåg i alla fall.

Jag har alltid sett mig själv som stresstålig, och tar jag mig an en uppgift så slutför jag den - med råge. Jag vet inte hur man gör något halvdant (en duktig flickas lott). Men jag har stressat så mycket redan, fast jag inte är särskilt gammal, att jag inte klarar av det längre. Minsta tecken på stress och min kropp slår på alla varningssignaler - direkt. Magen knyter sig, det tjocknar i halsen, jag får svårt att svälja och tårarna är nära.


Så här har mitt liv sett ut de senaste åren:
2006, efter ett år på journalistutbildningen, fick jag sommarjobb på Eskilstuna-Kuriren. När skolan drog i gång igen började jag jobba extra på Mitt i-tidningarna i Sthlm, och innan vi gick ut våren 2007 jobbade jag redan halvtid i Eskilstuna igen. Jag var i skolan två dagar i veckan och på tidningen tre. När sommaren kom så flyttade jag till E-tuna, bodde i en etta utan möbler tillsammans med en kompis. Frukost och middag åt vi på golvet och på helgerna tog vi tåget tillbaka till Sthlm (där jag bodde på sex olika ställen under mina tre år där). När hösten kom flyttade jag tillbaka till Sthlm, men fortsatte att pendla till E-tuna på halvtid. Den andra halvan började jag pendla till Nyköping för att jobba på Södermanlands Nyheter. Ibland hände det att jag jobbade kväll på SN, sov på vandrarhemmet i Nyköping för att sedan ta första bussen till E-tuna för att jobba där nästa dag. Sedan hem till Sthlm igen på kvällen.
Allt pendlande gjorde mig galen, och jag bestämde mig för att skita i allt och flytta till Malmö. Men mitt i planerandet blev jag erbjuden ett åtta månader långt vikariat på SN. Helt ensam flyttade jag till Nyköping, bodde i en etta fem minuter från tidningen och jobbade kväll i åtta månader (år 2008). Vad jag gjorde om dagarna? Det har jag redan förträngt.
Jag blev erbjuden fortsättning, men var så svältfödd på socialt umgänge att jag tackade nej och flyttade till Malmö. I några månader hade jag det fint, innan stressen att hitta ett jobb tog över. Jag fick ett vikariat på  Aftonbladet - i Sthlm, och började pendla (!). Jobbade fem nätter i Sthlm, tog tåget till Malmö, var hemma fyra nätter - sedan tillbaka. Sådär höll jag på i sju månader (år 2009) tills jag började på mitt första fasta (!) jobb på tidningen City i Malmö. Även där jobbade jag kväll, 15.30-00.00, fem dagar i veckan, VARJE VECKA med ledigt var tredje söndag.
Jag hade inget liv. Jag träffade ingen utom min sambo någon timme varje dag. Jag mådde skit. Grät varje natt. Undrade vafan som hände. Hur kunde det bli så här? Och jag hade ju min fasta tjänst nu. Jag skulle vara glad. Tacksam?
Jag pallade fem månader sedan sa jag upp mig och vi flyttade till Umeå!

I Umeå skulle allt bli bra. Jag skulle slappna av, varva ner... men först var jag ju bara tvungen att få in foten... Samtidigt som jag började en kurs på universitetet (våren 2010), började jag vikariera på Västerbottens-Kuriren. På dagarna var jag i skolan, på kvällarna på jobbet - OCH (för att göra det ännu jävligare för mig själv) SÅ LÄSTE JAG EN JÄVLA KURS PÅ KOMVUX. Hur jag mådde? Jag vet faktiskt inte. Men jag minns att huvudvärken var så stark att det svartnade för ögonen och jag var tvungen att lägga mig ner när den kom. (Kanske berodde det på att jag gnisslar tänder när jag sover tänkte jag och skrev MVG på alla komvux-prov.)
Jag jobbade hela sommaren (så klart) och när hösten kom vägrade jag att jobba kväll, och fick då börja hoppa in dagtid. Situationen blev lite bättre, jag kunde ju bara vara antingen i skolan eller på jobbet under en dag. Jag blev gravid (och alltså sjuuukt trött) och började tänka på bebisen i min mage. På att ta hand om mig själv för bebisens skull.
Våren 2011 var jag smällfet och allt mindre på jobbet. Jag fick VG på alla tentor jag skrev (kan ju inte göra något halvdant).
Sen kom Oskar.



Och kanske har han räddat mitt liv. I alla fall mitt förstånd. För tack vare den här fantastiska lilla människan så känns allt det där andra inte så himla viktigt. Jag är inte längre beredd att jobba mig sömnlös, till magont och huvudvärk. Till tårar. Jag har ett legitimt skäl att säga nej (att jag mår dåligt räcker liksom inte). Jag har någon som behöver mig - och kanske är det lättare att säga nej när det inte bara är mig det handlar om.

Och det är så himla skönt att vara föräldraledig, för det är ingen som förväntar sig att jag ska vara på gång nu. Att jag hela tiden ska ligga steget före, ha en fot inne, något på g - hoppa in och köra lite extra för att visa att jag är någon att satsa på. Och viktigast av allt – jag förväntar mig inte det av mig själv.
Jag trivs så himla bra nu när jag bara lägger tid på mig själv och min nya lilla familj. Och jag vill aldrig att det ska sluta.


PS. Det låter som att jag bara fick jobb hit och dit, jag sökte ju jobb så klart! Och gjorde jävligt bra ifrån mig när jag fick chansen.

4 kommentarer:

  1. Spännande att få läsa om din historia! Lät sjukt slitsamt med allt det där pendlandet och nattjobbandet. Bra jobbat Oskar som fick dig att släppa det!

    SvaraRadera
  2. Så rörande att läsa! Känner igen mig i det där beteendet, nuförtiden väntas (eller lägger man förväntningar på sig själv?) att göra allt och lite till helt perfekt. Att jobbet går före allt, även hälsan. Att vilja jobba deltid för att må bra är inget legitimt skäl. Bra att du tänker på din familj - men kom ihåg att inte glömma bort dig själv.

    SvaraRadera
  3. Det är så skönt att bli förälder just eftersom man får helt andra prioriteringar! Jag har blivit så mycket säkrare och modigare som person också.
    När det gäller barn och jobb, det är så svårt. När jag började söka jobb under föräldraledigheten skrev jag att jag var just föräldraledig så att arbetsgivaren inte skulle undra om den årslånga luckan i mitt CV. Jag tänkte att det skulle vara bra att jag kunde börja jobba direkt eftersom min man skulle vara föräldraledig. Jag fick två svar av ca 40 ansökningar. (TT Spektra, där jag jobbar nu och Aftonbladet) Så även om det låter hemskt ska man nog inte berätta för mycket om sig själv...

    SvaraRadera
  4. David: Ja, eller hur!!

    Evelina: Ja, hoppas verkligen att jag kan hålla fast i det här tänket även när det är Martins tur att vara hemma.

    Cillan: Jag kan tänka mig att man får en självförtroende-boost, det kommer kanske med de nya prioriteringarna. Man slutar liksom att ta sig själv på så stort allvar, när det är annat som plötsligt är viktigare.
    Bra att du fick napp i alla fall!!

    SvaraRadera